Skattkammarplaneten – Michael Tapper

USA 2002. Treasure Planet. Regi, manus John Musker, Ron Clements efter Robert Louis Stevensons roman. Musik: James Newton Howard. Sånger: John Rzeznik. Svenska röster: Peter Vitanen, Sven Wollter, Jessica Zandén, Loa Falkman.

Robert Louis Stevensons klassiska sjörövarroman, från 1883 har filmatiserats åtminstone trettio gånger sedan mitten av 1890-talet. Få är de som inte känner unge Jim Hawkins äventyr med den fascinerande, lömske men ändå inte helt osympatiske piraten Long John Silver. Walt Disneys nu bioaktuella, tecknade version har förlagt handlingen till rymden såsom man föreställde sig den under det sena 1700-talet, då romanens handling utspelas.

Tekniskt är filmen en intressant kombination av traditionellt handtecknade figurer i datoranimerade miljöer. Den uppenbara kvalitetsskillnaden talar emellertid här till datorteknikens fördel. En orsak är att dramatiken blivit alltför tillrättalagd. Dessutom har romanens färgstarka rollfigurer blivit utslätade intill oigenkännlighet.

Särskilt har man på ett förödande sätt strömlinjeformat förlagans färgstarka persongalleri, och särskilt de två huvudpersonerna, efter veckotidningspsykologisk modell. Jim (Peter Vitanen) och Silver (Sven Wollter) är görs till två vandrande skuldkomplex som finner varandra i en traditionell far-son-relation: piraten är den patriarkala auktoriteten med ett hjärta av guld, och Jim den rebelliska buspojken som törstar efter en fadersfigur. Tänk på En officer och en gentleman och ett oändligt antal liknande militärfilmer så förstår ni vad jag menar.

Skattkammarplaneten blir så dramatiskt håglös och förutsägbar att inte ens veteranen Sven Wollter förmår ingjuta något liv i handlingen. I stället framstår hans halvt robotiserade sjöbuse mest som en känslomässigt förvirrad mystomte – komplett med självparodisk, ultragöteborsk dialekt.