”Jag älskar film – det är hela mitt liv, punkt slut.”

Martin Scorsese, älskar film. Allt han ser och upplever färgas av filmen. Det delar han med alla de andra i sin så kallade movie brats-generation fyrtiotalister: Francis Coppola, Steven Spielberg, George Lucas med flera. För dem är filmhistorien den främsta råvaran när de gör film. Redan hans första mästarprov, den flerfaldigt prisbelönade kortfilmen The Big Shave (1966), var med sitt politiskt laddade symbolspråk och experimentella bildstil en sammansmältning av franska nya vågen och amerikansk underground.

Långfilmsdebuten Vem knackar på min dörr? fortsatte i samma stil med en episodisk karaktärsstudie kring en minimal intrig om unge J.R:s (Harvey Keitel) religiösa och existentiella grubblerier. Trots uppmärksamheten kring filmerna förblev emellertid dörren till Hollywood stängd. Den värsta krisen i filmindustrins historia gjorde att produktionen radikalt minskades, folk avskedades och storkoncerner köpte i flera fall upp de konkursfärdiga bolagen för att plundra dem på tillgångar och lägga ned verksamheten.

Scorsese tvingades därför ta andra arbeten, bland annat var han en i klippningsstaben på musikalfilmen Woodstock (1970). År 1972 hyrdes han in av B-filmskungen Roger Corman för att regissera gangsterfilmen Boxcar Bertha, en hyfsad genreprodukt som fick några få personliga stänk av regissören i bland annat korsfästningen av en av huvudpersonerna. Det var en lektion i kompromiss som han aldrig skulle glömma.

Med bidrag från Corman försökte Scorsese emellertid hitta tillbaka till sin personliga filmstil från debuten, och återvände 1973 till barndomskvarteren i New York för att göra Dödspolarna. Här återkom J.R. som den religiöst skuldtyngda smågangstern Charlie (återigen Keitel). Det halvdokumentära filmfotot kompletterades med en emotionellt förtätad klippning, expressiv användning av färger och djärvare kameravinklar. Nu var det mindre nya vågen och mer av neurotiskt tillskruvad film noir i Sam Fullers och Don Siegels anda. Den registilen skulle komma att bli Scorseses signum i de mer personliga verken.

Kritikerna var positiva, men publiken svek. Scorsese tog då åter ett uppdragsarbete, men denna gång för Hollywoodbolaget Warner Bros. I den lätt-feministiska Alice bor inte här längre följde han åter arbetsgivarens konstnärliga mittfåra för att få in några personliga grepp. Främst syns det i inledningsscenens musikalnummer i en stiliserad studiomiljö med tydliga referenser till Trollkarlen från Oz. Resultatet blev Scorseses första ekonomiska framgång av betydelse som filmregissör och gav en Oscar till Ellen Burstyn för bästa kvinnliga huvudroll.

Nu var Scorsese inne i Hollywood, där hans anpassning till de ekonomiska villkoren för att göra film på sitt eget sätt snart matchade Stanley Kubricks. Påkostade uppdragsarbeten, som The Color of Money (för Disney) och Cape Fear (Universal), genomfördes med habil bravur och bara ett lätt personligt anslag. Mer personliga filmer, som Taxi Driver (Columbia), Raging Bull (United Artists) och Kristi sista frestelse (Universal), gjordes på låg budget för att minimera förlustriskerna. Det blev hans räddning när produktionsklimatet gick mot en allt kärvare fokusering på strömlinjeformade blockbusters från slutet av 1970-talet.

Européer som skriver om Hollywood gör ofta misstaget att tro att det enbart är pengar som styr Hollywoods produktionspolitik. Men social prestige är också viktigt. Därför kan även konstnärligt egensinniga regissörer bli en tillgång vid Oscarnomineringar, kritikeromröstningar, filmfestivaler och andra tillställningar som ger god publicitet i massmedierna. Stanley Kubrick, Terrence Malick och Martin Scorsese ska också ses som långsiktiga investeringar, med en trogen publik och ett långt och ekonomiskt lukrativt liv i olika försäljningsformer (betal-tv, kabel-tv, videokassett, dvd etc.).

Scorsese är i det sammanhanget idealisk. Han har som få andra den sällsynta förmågan att både kunna göra prestigeprodukter och storsäljare, ibland samtidigt. Taxi Driver är ett sådant exempel. Paul Schraders manus bedömdes som formalistiskt kylig och ”europeiskt” okommersiellt. Men Scorsese lyckades på extremt låg budget flytta den närmare en amerikansk filmtradition med sin hyperenergiska, expressionistiska bildregi och intelligenta referenser till klassiker inom både västerngenren och film noir.

Den lyckade sammansmältningen av berättarstilar gav Taxi Driver en Guldpalm i Cannes och flerfaldiga Oscarnomineringar men även så bra biljettförsäljning till finansierande Columbia att den hamnade på tolfte plats bland de biofilmer som tjänade mest pengar år 1976. Men några bakslag har det förstås ändå blivit genom åren: musikalen New York, New, York och satiren King of Comedy var de mest kostsamma.

Värst gick det emellertid för hans länge omhuldade favoritprojekt Kristi sista frestelse, efter en roman om Jesu liv som bannlysts av Vatikanen. Trots gedigna historiska efterforskningar och en imponerande samling intressanta konst- och filmhistoriska hänvisningar, vände oförstående kritiker den ryggen. Och när kristna högergrupper utsatte filmen för internationell bojkott försvann den snabbt från biograferna. Men den var ändå en billig förlust för bolaget.

Bioaktuella Gangs of New York är däremot ett högriskprojekt, ett personligt färgat historieepos med en budget på nästan 100 miljoner dollar. Och uppenbarligen har den med sina stjärnor, långa inspelningstid och karaktär av gammaldags kostymdrama bedömts vara en investeringsrisk av produktionsbolaget Miramax.

Konflikterna mellan Scorsese och Miramax-chefen Harvey Weinstein har avlöst varandra under de två senaste åren som man spelat in och klippt filmen. Premiärdatumet har skjutits upp flera gånger. Omtagningar har beordrats. Och branschpressen har varnat för en ny Heaven’s Gate, med syftning på Michael Ciminos kostsamma västernepos som 1980 försatte United Artists i konkurs.

”Du är bara så bra som din senaste film”, profeterade en gång Steven Spielberg. Många är de tidigare berömda namn som snabbt försvunnit ut i kylan efter att ha snubblat med höga insatser: William Friedkin, Peter Bogdanovich, Francis Ford Coppola… Exemplen förskräcker.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-01-16.

Martin Scorsese i korthet

– Född 1942 och uppvuxen i New Yorks Little Italy på Manhattans Lower East Side. Där utspelades och gjordes också flera av hans tidigaste filmer, bland annat Vem knackar på min dörr? och Dödspolarna.

– Han började göra kortfilmer i tonåren samtidigt som han gick på prästseminarium. År 1960 antogs han på New York Universitys nystartade filmskola. Examen 1966 med kortfilmen The Big Shave. Han stannade dock kvar på skolan som filmlärare tills 1970.

– Oscarnominerad tre gånger för bästa regi (Tjuren från Bronx, Kristi sista frestelse, Maffiabröder) och en gång för bästa manus (Oskuldens tid) men har aldrig vunnit.

– Till andra utmärkelser av betydelse hör Guldpalmen 1976 i Cannes för Taxi Driver, Guldbjörnen i Berlin 1991 för Cape Fear, ett personligt Guldlejon 1995 i Venedig för sin samlade insats inom filmen och Amerikanska Filminstitutets Life Time Achievement-pris 1997.

– Han gästspelar ofta i både egna och andras filmer, bland annat i Bertrand Taverniers ’Round Midnight (1986), Irwin Winklers Guilty by Suspicion (1991) och Robert Redfords Quiz Show (1994), Minnesvärd i sina egna filmer är han framförallt som lejdmördaren Jimmy Shorts i Dödspolare och som den svartsjuke passageraren i Taxi Driver som planerar mörda sin fru och hennes älskare.

– Filmhistoriskt engagerad och kunnig expert. Han har varit inblandad i en rad projekt för att skydda och bevara filmhistoriskt viktiga verk, exempelvis för att skaffa pengar till särskilt viktiga restaureringar. Dessutom bidrog han på 1980-talet till att stoppa mediemogulen Ted Turners digitala färgläggningar av svartvita filmer.

– Han har också gjort flera uppmärksammade tv-serier om filmhistoria, till exempel A Personal Journey with Martin Scorsese Through American Movies (1995) och My Voyage to Italy (1999).

– Förutom spelfilmer har Scorsese utmärkt sig som dokumentärfilmare, inte minst med självbiografisk anknytning i ItalianAmerican (1974), som handlar om föräldrarnas minnen av sina uppväxter som andra generationens invandrare, och American Boy (1978), ett porträtt av smågangstern Steven Prince (som även spelar vapenhandlare i Taxi Driver).

– Sporadiskt har Scorsese gjort reklamfilmer och rockvideor. De mest kända är Michael Jacksons Bad och två påkostade produktioner för Armani.

– Nästa film blir, om allt går som Scorsese planerat, The Aviator med Leonardo Di Caprio som den amerikanske flygplanstillverkaren, filmmogulen och miljonärsexcentrikern Howard Hughes. Premiär 2004.

– Andra projekt som nämnts under flera år är Dino, en biografisk film om Dean Martin, och Silence, efter Shusako Endos roman om förföljelser av katolska missionärer i Japan.

– Scorsese var också en av flera som nämndes som regissör till en storproduktion om Alexander den Store. Nu ser den filmen ut att regisseras av Oliver Stone, och Scorsese kommer eventuellt att stå som producent i stället.

Litteratur

Michael Bliss The Word Made Flesh: Catholicism and Conflict in the Films of Martin Scorsese (Scarecrow Press, 1996)

Peter Brunette Martin Scorsese: Interviews (Roundhouse, 1999)

Ian Christie & David Thompson Scorsese on Scorsese (Faber and Faber, 1989; OBS! Kommer i utökad nyutgåva den 6 maj i år)

Lawrence Friedman The Cinema of Martin Scorsese (Roundhouse, 1997)

Leighton Grist The Films of Martin Scorsese, 1963-77: Authorship and Context (St. Martin’s Press 2000)

Mary Pat Kelly Martin Scorsese: A Journey (Secker & Warburg, 1991)

Robert Philip Kolker A Cinema of Loneliness: Penn, Kubrick, Scorsese, Spielberg, Altman (Oxford University Press, 1988)

Leslie Stern The Scorsese Connection (BFI, 1995)

DVD med intressant extramaterial

Taxi Driver (Columbia, region 1) Intervjuer med Scorsese, Robert De Niro och Jodie Foster. Hela manuset till filmen. OBS! Criterion Collections överlägsna utgåva, med utmärkta kommentarer av Scorsese och Paul Schrader, är slut på förlaget.

The Last Waltz (MGM, region 1 & 2) Kommentarer av Scorsese och Robbie Robertson.

Raging Bull (MGM, region 2) Extraskiva med intervjuer och dokumentärer.

The King of Comedy (Fox, region 1 & 2) Bortklippta scener.

The Last Temptation of Christ (Criterion Collection, region 1) Kommentarspår med Scorsese, Schrader, Willem Dafoe och Jay Cocks. Intressanta dokumentärer och intervjuer.

Cape Fear (Universal, region 1 & 2) Bortklippta scener. Intervjuer med Scorsese, De Niro, Jessica Lange och Nick Nolte.

samt

A Personal Journey with Martin Scorsese Through American Movies (BFI Video, region 2)