Ingen. Cirka 9000 filmer görs per år. En bråkdel av d
em kommer utanför sina respektive landsgränser till exempelvis världens filmfestivaler. En bråkdel av dem får i sin tur biograf- eller videodistribution någonstans i Europa och/eller USA. Det går alltså inte att göra en rimlig bedömning i en filmtävling som redan i sina premisser är absurd. Min alldeles egen orimliga prisutdelning i de fem viktigaste kategorierna ska alltså tas med åtskilliga nypor salt.
Bästa film: Far from Heaven
Konstnärligt subtil och närmast perfekt genomförd Douglas Sirk-parafras som artikulerar allt det som man endast kunde antyda på film under 1950-talet.
Bästa skådespelerska i huvudroll: Nicole Kidman i The Hours
Som i alla Oscar-sammanhang, egentligen ett pris för hennes rika och varierade prestationer i ett flertal filmer. Bland övriga finns Till varje pris, The Others och Moulin Rouge.
Bästa skådespelare i huvudroll: Steve Coogan i 24 Hour Party People
Coogan är en bättre Tony Wilson än Wilson själv i detta komiskt mästerliga porträtt som varken bygger på slapstick eller vassa replikdueller utan på absolut gehör för komiken i huvudpersonens narcissistiska livshållning.
Bästa regi: Philip Noyce för The Quiet American
Efter flera usla Hollywoodfilmer – Patrioter, Sliver, Helgonet – tycks australiern Noyce ha genomgått en konstnärlig pånyttfödelse med två starka filmer: Rabbit-Proof Fence och, inte minst, The Quiet American, som med rik atmosfär, suggestiva montage och känsliga rollprestationer ger rättvisa åt Graham Greenes roman.
Bästa manus (efter tidigare publicerad förlaga): Adaptation
Komedin i filmen spiller över i verkligheten eftersom manuset inte alls är någon adaption av en förlaga utan handlar om författaren Charlie Kaufmans egna svårigheter med denna. Dessutom har Kaufman nominerats tillsammans med sin för filmen helt uppdiktade tvillingbror, Donald. Kan det bli bättre
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-03-23.