En av många sev
ärda kortfilmer på årets upplaga av Fantastisk Filmfestival är brittiska Whistle. Filmad i ljusa färger och till idyllisk, meditativ musik berättar den en mörk historia om en till synes vanlig familjefar som i sitt arbetsrum på ovanvåningen utför uppdragsmord via ett satellitstyrt laservapen.
”Jag fick idén från min uppväxt i Schweiz”, berättar 31-årige regissören Duncan Jones, på snabbvisit i Lund för att presentera filmen för en svensk publik. ”Vi hade en granne som var chef på Nestlé. Hela hans värld ägdes av företaget: villan, bilen, skolan hans barn gick på… Tanken var att visa en traditionell familj, där frun verkligen har en antikverad roll som makens aktiva stöd i kampen för brödfödan, med skillnaden att makens jobb är att utföra mord på kontrakt.”
Jones är noga med att tona ned sin bakgrund som kändisbarn till David Bowie, något han menar visserligen har öppnat några dörrar men också stängt andra. Många vill bara se honom som en förlängning av fadern, och det har ofta varit ett hinder. Ändå tillägnar han filmen till alla fäder och avslutar den med Bowies kontemplativa ”Subterranean” från albumet Low.
”Visst, det är en hyllning till min far, som jag har en mycket nära relation till”, erkänner han. ”Men det var framförallt gruppen Grandaddys CD Software Slump som inspirerade mig under manusarbetet. En av låtarna från skivan finns också med i filmen.”
När jag påpekar att musikspåret ändå är tämligen traditionellt, och mest följer bilderna snarare än att kontrastera mot dem så håller han med. ”Det är riktigt, och skulle jag gjort om den idag så skulle det bli annorlunda, förmodligen med en större spänning mellan bildberättandet och ljudspåret.”
Filmen kom sent in Duncan Jones’ liv. Från en bakgrund inom dataspelskonstruktion och filosofi, som han också påbörjade en doktorsavhandling om, hoppade han för några år sedan över till berömda London International Film School. Tillsammans med kollegor från dataspelsindustrin, några studentvänner och pengarna från ett farmorsarv producerade han sin film på som en förstudie till ett kommande långfilmsprojekt.
”Jag ser den som ett steg på vägen till en betydligt större produktion.” Kortfilm, menar han, har en tendens att bygga på en enda avgörande skruvning eller en enda vitsig poäng. Därför blev Whistle ett relationsdrama på hela 24 minuter. Han ville ge tonvikt åt den aspekten av berättelsen. Dessutom spelades filmen in på 35 mm med avancerade visuella effekter, något som snabbt gjorde slut på pengarna. Så, därför hade man i slutänden bara råd med överföring till digital video för visning.
När jag försöker pressa Duncan Jones på information om hans kommande långfilm, upphör emellertid hans annars så obesvärat ordrika och utförliga svar. ”Det är en brittisk produktion som bygger på vad jag tror är ett alldeles nytt sätt att använda datorgenererad bildteknik. Vi gör just nu flera tester för att se om det fungerar. Gör det inte det, blir det ingen film.”
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-09-28.