Purely Belter – Michael Tapper

Storbritannien 2000. Regi, manus: Mark Herman efter Jonathan Tullochs roman The Season Ticket. Foto: Andy Collins. Musik: Ian Broudie, Michael Gibbs. I rollerna: Chris Beattie, Greg McLane, Charlie Hardwick, Roy Hudd.

Victoria i Malmö

Mark Herman (Little Voice, Brassed Off) är en mildare och mer försonlig version av Ken Loach. Hans klasskildringar kan bita till i enskilda scener, men Herman lyckas i nästa sekund hitta något pittoreskt och gulligt i sina bilder av tillvaron för Nordenglands socialgrupp X – ett pinnhål från tredje världens slum. Detsamma gäller den till svenska biografer senkomna Purely Belter, ett Newcastle-idiom som kan översättas med ”helt suveränt”.

Här försöker två unga arbetarpojkar, elvaårige Gerry (Chris Beatty) och sjuttonårige Sewell (Greg McLane), döva vardagstristessen med drömmen om det stora klippet: säsongsbiljetter till hemmalaget Newcastle Uniteds matcher. Men sannolikheten att de skulle få ihop de nödvändiga £500 är lika stor som att deras framtid plötsligt skulle se lovande ut. Därför går de från det ena nederlaget till det nästa samtidigt som regissören ibland valhänt och ibland skickligt portionerar ut information om deras respektive bakgrunder.

Känslomässigt drabbande är Gerrys berättelse i skolan om det enda ljusa minnet han har av sin alkoholiserade hustrumisshandlare till far: en dag på en fotbollsmatch med en god kopp te och en promenad genom parken efteråt. Några scener längre fram få vi reda på att minnet inte ens är hans eget utan Sewells enda minne av den far som övergav honom. Gerry har bara försökt att göra minnet till sitt.

Men de flesta scener som ska förmedla något väsentligt om dessa två kandidater till ett framtida Trainspotting-liv i knarkträsket är blir bara ytliga och snabbt förbisprungna. Meningen är kanske att de ska framstå som svart komiska, men de irriterar mest i sin trivialisering av ämnet.

Ett exempel är inslaget då de stjäl Newcastle-stjärnan Alan Shearers sportbil för att köra bort från alltihopa. Snabbt avverkas deras funderingar över klassamhällets orättvisor i några snusförnuftiga formuleringar, sedan en uppgiven axelryckning och så går livet vidare. Det skulle också kunna sammanfatta Hermans hållning till sitt angelägna ämne.