Kontorstid – Michael Tapper

Sverige 2003. Regi: Tomas Alfredson. Manus: Sofia Fredén. Foto: Olof Jonsson. I rollerna: Ulrika Hansson, Daniella Svensson, Thommy Berggren, Sven Ahlström.

Filmstaden i Lund

2002 var ett dåligt år för svensk film. Produktionen halverades jämfört med 2001, och bland de få filmer som ändå gjordes fanns det bara enstaka ljusglimtar: Muraren, Lilja 4-ever och några kortfilmer. Desto fler var de riktiga bottennappen, med Smådeckarna och Livet i 8 bitar i talanglös särklass. Först ut i år är Kontorstid. Den lovar tyvärr inte bättre. Låt oss hoppas att den inte är ett förebud om filmåret 2003.

Handlingen är ett slappt hopkok av amerikanska löneslavskomedin Office Space (1999) och Bo Widerbergs reklambyråparodi Heja Roland (1966), bägge tandlösa och mediokra satirer över modern företagskultur. Huvudpersonerna Lotta (Ulrika Hansson) och Pernilla (Daniella Svensson) är två vegeterande tjugoåringar – zombieliknande kontorsslavar på Skandinaviska Försäkringar under dagen och tomt väggstirrande hemmaslappare resten av dygnet.

De drabbas av två kringresande, new age-babblande managementspecialister till skojare (Thommy Berggren, i en åldrad och cynisk version av sin roll i Widerbergs film, och Sven Ahlström) som ska rationalisera verksamheten. Skojarna döper om försäkringsbolaget till When och ställer organisationen på huvudet. Lotta flyttar oförklarligt upp i hierarkin och Pernilla flyttar ner, med förödande inverkan på vänskapen.

I en intressant version av Kontorstid hade man kunnat utveckla något angeläget att säga om dagens totalitära företagskultur, där folk inte bara tvingas sälja sin arbetskraft utan även sin själ till kvasireligiös hjärntvätt in i sektliknande ledarkulter. Man hade kunnat berätta om förkvävda livskänslor, likriktning, tomhet. Eller om ord med förlorade innebörder: solidaritet, medmänsklighet, gemenskap. Men några sådana ambitioner finns inte.

Regissör Alfredson (Bert, tv-serien Soldater i Månsken) och författare Fredén (radioföljetongen Hundsjöviken) sparkar nämligen huvudsakligen neråt, inte uppåt, i denna konstnärligt slätstrukna bioversion av förnedrings-tv. Kontorspersonalens tokroliga neuroser, knäppa frisyrer, fula kläder, lustiga miner och korkade repliker betraktas ovanifrån med ett hånflin. Alltmedan de Jönsson-liknande managementskojarna blåser dem alla och får sista skrattet.

Det hela utmynnar i en tom freak show, en produkt av människor som tror sig kunna roa utan att ha något genuint roligt eller tankeväckande att förmedla men som ändå envisas med att göra det i halvannan timme. Då är det betydligt mer givande att sitta hemma och stirra på väggarna.