Spy Kids 2 – Michael Tapper

USA 2002. Spy Kids 2: Island of Lost Dreams. Regi, manus, foto: Robert Rodriguez. Musik: John Debney, Robert Rodriguez. I rollerna: Alexa Vega, Daryl Sabara, Antonio Banderas, Carla Gugino.

Biopalatset i Malmö

Mer skruvat än i ettan blir det när denna blandning av konservativ familjefilm och James Bond kombineras i del två med Jurassic Park och Jason och Argonauterna. Filmens huvudpersoner, spanskättade spionsyskonen Cortez, har nu blivit toppagenter i en juniorvariant av den vanliga underättelsetjänsten men konkurrerar ständigt med de anglosaxiskt arroganta syskonen Giggles.

Tvekampen för så småningom alla inblandade till en hemlig ö med gentekniskt framställda monster och svärdsvingande skelett, direkt hämtade ur specialeffektpionjären Ray Harryhausens trollerilåda. De inslagen är filmens bästa: lekfulla, spännande och roliga. Särskilt med hjälp av Steve Buscemi som en lite lätt galen men desto mer rädd vetenskapsman.

För undergenrens stapelvaror, spionintrigen om stulna supervapen och uppvisningsnumren av science fiction-betonad högteknologi, har nu reducerats till mekaniskt självparodierande inslag. Robert Rodriguez energiska regi och ibland hälsosamma distans till genren saknar visserligen inte charm. Men han målar snart in sig i ett hörn där barnskådespelarnas avmätta hållning till sina dyra och allt fånigare agentleksaker smittar av sig på oss i publiken.

Minnesvärd är Spy Kids 2 mest som teknologisk fotnot. Den digitala fototeknik som George Lucas använde i Star Wars, Episod II tar nämligen här ännu ett kvalitetssprång framåt och utgör nog filmens enda framtidsprofetia av intresse.