USA 2002. Regi:
Stuart Baird. Skådespelare: Patrick Stewart, Brent Spiner, Tom Hardy. Längd: 1.56.
Bioversionerna av Star Trek och dess utlöpare har aldrig varit några kassavältare. Ändå har vi nu kommit till film nummer tio, och förklaringen är sannolikt att vinstmaskinen återfinns på videomarknaden hos de trogna fansen i trekkers-sällskapen. För det tycks just vara popkulturfenomenet Star Treks kvardröjande i 1960-talets tv-studioestetik som håller anhängarna trogna: Buttericksmaskerna, rymdoperettkostymerna, teknikrappakaljan, den förutsägbara händelseutvecklingen och actioninslag så livlösa att man tror sig betrakta en grupp söndagskolelärare på rollspelsövning.
Allt detta upprepas efter ett snart 40 år beprövat recept för att tillfredsställa just de trogna fansen. Och Nemesis följer receptet med mekanisk nit. Det är som om filmens egen husrobot, Mr Data (Brent Spiner), hade stått för manus och regi.
Som så många gånger tidigare i serien konfronteras Jean-Luc Picard och hans Next Generation-besättning med en grupp krigiska utomjordingar med sikte på herravärlde i universum. Anledningen? Den gamla vanliga förstås: psykologisk deformering, irrationellt hämndbegär och så helt enkelt en renodlad ondskefullhet. Ingenting med de politiska och sociala orsaker som ligger bakom riktiga krig, utan en konflikt som i slutänden löses med en personlig konfrontation mellan skurk och hjälte.
Mycket riktigt står Picard där i finalen för att med sina strålvapen reda ut det han inte lyckats klara med förnumstiga föreläsningar om livssanningar som tycks direkt hämtade ur veckotidningsspalter. Det enda intressanta är att han då möter en yngre klonkopia av sig själv, men detta möjliga psykodrama resulterar inte i mycket mer än i en antiklimaktisk triumf för en i alla avseenden amerikansk sikta-mot-stjärnorna-filosofi. Trist, och extra mycket så för alla älskare av intellektuellt ambitiös science fiction.
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-03-23.