My Little Eye – Michael Tapper

Storbritannien/USA/Frankrike/Kanada 2001. Regi: Marc Evans. Skådespelare: Sean CW Johnson, Laura Regan, Kris Lemche, Stephen O’Reilly, Jennifer Sky. Längd: 1:34.

Med filmer som Scream och Urban Legend drog skräckfilmer på temat ungdomar slaktade av psykopat sin sista suck. Trodde man. Nu har emellertid receptet fått ny näring i kombination med dokusåpans form, med dess öppet sadistiska våldtäkt på människors privatliv och integritet i underhållningssyfte.

Japanska Battle Royale och amerikanska Series 7:The Contenders hör till de mest lyckade exemplen. Deras aggressiva straffdom över ett konsumtionssamhälle som ser ut att ligga enbart en bråkdels sekund in i framtiden blir med filmernas låtsasrealistiska iscensättning svår att hålla på avstånd. Förnedring finns det ju redan gott om i förebilder som Expedition: Robinson (Survivor i den engelskspråkiga världen), så varför inte mord som nästa gränsöverskridande kick?

Nu kommer sent om sider också denna undergenres främsta film till svenska biografer, brittiske regissören Marc Evans My Little Eye. Den är en uppenbar variation på Big Brother-såpans form: Fem ungdomar rekryteras via internet-annonsering till ett kameraövervakat ödehus i amerikanska vildmarken. Där ska de spendera ett halvår tillsammans i direktsänding över en webbsajt utan kontakter med yttervärlden. Klarar de uppgiften utlovas en miljon dollar i belöning.

Premisserna är som gjorda för klichéernas julafton, men Evans navigerar mästerligt förbi alla förväntade avslöjanden, omkastningar, flabbigt ironiska distanseringar och avslutande knorrar. Digitalvideo- och infrafilmtekniken (för inspelning i mörker) skapar en klaustrofobisk åskådarupplevelse av människor behandlade som laboratoriemöss i ett systematiskt grymt experiment utan flyktmöjligheter. Ljudbandets experimentella kollage av elektroniskt bearbetade miljö- och maskinljud istället för musik förhöjer känslan ytterligare.

Men ytterst hänger en så scenografiskt och dramaturgiskt spartansk film på övertygande skådespelare. Och de fem unga, okända talangerna går från ironiskt själspansar till desperat hudlöshet med en sådan bravur att det långa stunder är smärtsamt att vara åskådare. Voyeurtemat i skräckklassikerna Psycho och Peeping Tom uppdateras här till ny giltighet.

Avslutningsvis rekommenderas inköp av den nyligen släppta brittiska dvd-utgåvan efter biobesöket. Där kan man nämligen dessutom se en webbversion av filmen med extra bild- och ljudspår som bygger på att man är redan är bekant med handlingen. För intressant nog avtar inte obehaget när man ser om filmen. Det blir faktiskt än värre. Och det är kanske det bästa betyget man kan ge en skräckfilm värd namnet.