Terminator 3: Rise of the Machines

USA 2003. Regi: Jonathan Mostow. Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Nick Stahl, Claire Danes, Kristianna Loken. Längd: 1:49.

”Jag är en förlegad modell”, säger Arnold Schwarzeneggers omprogrammerade anti-terminator-terminator T-101. Och på den punkten är det svårt att säga emot den steroidhärjade före detta filmstjärnan, numera republikanske guvernörskandidaten i Kalifornien. Särskilt som hans alltmer slokande filmkarriär har levt på den här typen av självironier i över tio år.

Men kommentaren skulle även kunna utsträckas till detta senaste tillskott till filmserien: Den första Terminator (1984) lekte skickligt med Schwarzeneggers Frankensteins monster-liknande framtoning, både som muskelbyggare och skådespelare. Uppföljaren Terminator 2 – domedagen (1991) var banbrytande inom visuell effektteknik. Samtidigt lyckades den kombinera nagelbitande action med en intelligent tidsparadox till berättelse, som hämtat åtskilligt från science fiction-mästaren Philip K. Dick.

När nu Terminator 3: Rise of the Machines äntrar biodukarna ser den däremot ut som en standardmässig blockbuster i alla sina förutsägbara inslag av biljakter, explosioner, massförstörelse, högteknologi- och vapenfetishism samt, förstås, självironiska referenser. Mest förödande är förstås att både de visuella effekterna och handlingens film noir- inspirerade, tankesvindlande premisser har blivit förbisprungna av det senaste decenniets många storsatsningar inom science fiction-genren, som Minority Report och Matrix-serien.

Återstår en nostalgitripp där Arnolds tyskbrytande superrobot ställs mot ännu en överlägsen motståndare i till synes harmlös förklädnad – i T2 en sparris, Robert Patrick, i T3 en ung kvinna, fotomodellen Kristianna Loken. (Vad kan vi vänta oss i T4? Ett barn? En hundvalp?)

Liksom tidigare har man anlitat skickliga birollsinnehavare: Nick Stahl (In the Bedroom), som den klassiskt stukade hjälten John Connor, och Claire Danes (Timmarna) som hans lika klassiskt osannolika medhjälperska, Kate Brewster. Mot sig har de emellertid en påfallande fyrkantig regi av Jonathan Mostow (U-571). Dennes totala avsaknad av vision och temperament i berättandet motsvarande det James Camerons hade i de två föregångarna förstärker det redan ojämna manuset av radarparet Brancato & Ferris (The Game).

Här är början och, faktiskt, slutet filmens två största tillgångar. Bägge är melankoliska men också påträngande betraktelser över arvet efter kalla kriget med dess kärnvapenarsenaler under kontroll av en hökaktig militärindustriell makthierarki. De bär på fröet till en annan och mer drabbande actionfilm på temat, som beklagligt nog aldrig utvecklas. I stället serveras vi enbart en transportsträcka av skåpmat från actionfilmens lagerlokaler.