Smala Sussie – Michael Tapper

Sverige 2003. Regi: Ulf Malmros. Skådespelare: Jonas Rimeika, Tuva Novotny, Kjell Bergqvist, Björn Starrin. Längd: 1:41.

Av några anekdoter, moderna myter och lokala skrönor som gått hem på fester har manusförfattare-regissör Malmros tyckt sig se en helfestlig gangsterkomedi på skojfrisk värmländska. I ramhandlingen återvänder Erik (Jonas Rimeika) från Stockholm till bruksorten där han växt upp för att leta efter sin lillasyster Sussie (Tuva Novotny), som spårlöst försvunnit.

Sedan förlorar sig filmen i en rad osammanhängande episoder befolkade av de för svensk film så rutinmässigt förekommande, tokroliga byfånarna (= människor med underförstått låg intelligens och löjlig dialekt utanför 08-området). Och slutligen avrundas den med en dramatisk klimax så uselt konstruerad att den knappast hade godkänts ens i Fritt valt arbete: Foto och Film på min gamla grundskola.

En viss draghjälp i marknadsföringen har man fått när Lasse Åberg och Klasse Möllberg blev förbannade över en kort scen då Sussie ligger med sin idol Banarne på motorhuven till en raggarbil. Men filmskämtet är knappast hälften så roligt som copyrightinnehavarnas lätt hysteriska reaktion på det.

För det är på ovannämnda nivå humorn genomgående befinner sig. Småroliga gags kan ibland glimta till som lite påhittiga enskildheter, men generellt sett befinner sig Malmros nypilsnerfars under nivån för en genomsnittlig nyårsrevy på hembygdsgården.

Till och med de förment absurda filmreferenserna kring den videomaniske Pölsa (Björn Starrin) – namnbytena på hans dörr, de olika ”filmfestivalerna” han håller i sitt hem och hans ständiga, narcissistiska filmande av sitt liv som dokusåpa för lokal kassettuthyrning – är gårdagens postmoderna nyheter. Det är även det medvetet dåliga skådespeleriet, ett självironiskt grepp fatalt underminerad av det faktum att flera inblandade helt enkelt spelar uselt, det vill säga är just så amatörmässigt som de ska försöka parodiera.

Och på samma sätt är det med Malmros dumskallekomiska iscensättning. Visserligen kan, som både bröderna Coen och Monty Python har visat, stor humor utvinnas ur de mest lågbrynta idiotier, men då måste filmen själv vara intelligent. Det kan man, diplomatiskt uttryckt, knappast säga om Smala Sussie.