The Matrix Revolutions – Michael Tapper

USA/Australien 2003. Regi: Andy & Larry Wachowski. Skådespelare: Keanu Reeves, Carrie-Ann Moss, Laurence Fishburne, Mary Alice. Längd: 2:09.

I den första Matrix-filmen håller Neo (Keanu Reeves) med menande tydlighet upp den franske filosofen Jean Baudrillards bok Simulacra and Simulation framför kameran. Men när han väl öppnar boken visar sig innehållet vara urholkat och reducerad till ihålig förvaringsplats. Bokreferensen har senare tagits som intäkt för allehanda välvilliga tolkningar av en förment djupsinnig undertext i bröderna Wachowskis apokalyptiska skildring av en värld byggd på illusioner. Dessvärre var själva urholkningen det verkligt profetiska.

Det bekräftas inte minst av The Matrix Revolutions. Liksom del två tar denna tredje och avslutande del i serien vid där den föregående delen slutar. Och nästan omedelbart förvandlas den från intellektuell dystopi till klichémättad och oengagerande krigsfilm om bland annat: Gröngölingen som blir hjälte och får den ärrade veteranofficerens erkännande på köpet. Soldatenheten som trotsar orderna uppifrån och mot alla odds kommer till undsättning i sista sekunden. Motsättningarna mellan de som strider i fält och deras oförstående skrivbordsofficerare. Och så vidare.

Här har man inte ens tid med föregångarnas ytliga prålande med tomma metaforer. (Vilket blev särskilt förvirrande när exempelvis ”nyckelmakaren” i Reloaded bara var något så trivialt som en tillverkare av nycklar – i en symbolvärld!) Morpheus, Trinity, Persefone och de andra bifígurerna är helt marginaliserade. Kvar finns bara Neo, som slutligen får göra sitt försonande Kristus-offer följt av något som ser ut som en variation på skeppsbegravningen av kung Arthur i John Boormans Excalibur. Med löfte om återuppståndelse, förstås.

Hafsverket i arbetet med filmseriens två senare delar syns inte bara i den ibland generande dåliga dialogen och den modestylade postapokalypsen i den underjordiska staden Zion, utan också i handlingens många logiska luckor, till exempel: Varför gör maskinerna inte bara slut på Zion med en välriktad kärnvapenspets? Varför väntar Zions invånare på att göra sina krigsförberedelser till sista sekunden när de känt till maskinernas anfall i flera veckor? Vilken leksakstillverkare har egentligen designat de idiotiska kulsprutemunderingarna man försvarar sig med? Och så tiotusenkronorsfrågan: Var finns filmens Karolinger (när man av outgrundlig anledning har en Merovinger)?

Lägg därtill det totala sönderfallet av Matrix-världen själv, som nu pendlar mellan att vara en mardrömsvärld befolkad av agent Smith i tusentals klonkopior till att vara den illusoriska avbild av vår verklighet som vi sett i del ett och två. Otvivelaktigt kommer massor av fan-sidor på nätet att debattera detta i månader framöver. Själv förlorade jag intresset redan under första halvan av del två.