Master and Commander – Bortom världens ände

USA 2003. Master and Commander: The Far Side of the World. Regi: Peter Weir. Skådespelare: Russell Crowe, Paul Bettany, James D’Arcy, Edward Woodwall. Längd: 2:19.

Master and Commander är Peter Weirs första film på fem år och en påkostad överföring av valda delar – främst från den första boken – ur Patrick O’Brians populära romansvit i 20 volymer om Royal Navy-kaptenen Jack Aubrey och hans vän och intellektuelle meningsmotståndare, den irländske fältläkaren och amatörbiologen Stephen Maturin.

Året är 1805. Krigstillstånd råder mellan Napoleons Frankrike och Storbritannien. Kapten Aubrey (Russel Crowe) får order om att med sin fregatt HMS Surprise oskadliggöra det betydligt större och modernare franska krigsskeppet Acheron, som plundrar och sänker brittiska fartyg utanför Sydamerikas kust. Snart inleds en katt-och-råttalek mellan de två fartygens kaptener.

Filmen använder skickligt modern teknologi för sin miljöskildring: Surroundljudet förmedlar en stämningsskapande närvarokänsla i fregatten Surprises alla knarrningar och småljud, och de uppenbart datoranimerade avståndsbilderna av bland annat sjöslagen och stormhärjningarna är illusoriskt detaljrika och effektfullt använda i klippningen. Men i övrigt ter sig filmatiseringen i flera avseenden gammaldags, närmast antikverad – på både gott och ont.

Weir har nämligen inga ambitioner att ”modernisera” sin film till att bli ett actionmättat Bruckheimer-spektakel med säljande musik och bullrande ljudeffekter på ljudbandet eller att använda den historiska miljön som kuriös fond för ironiskt distanserade hjälteskrönor som ligger rätt i den populärkulturella samtiden. Det här är alltså ingen ny Pirates of the Caribbean.

I stället hämtar Master and Commander sitt bildspråk från klassiskt marinmåleri, anlägger en nästan strängt allvarsam ton i skådespeleriet och ansluter sig till en nygammal historiesyn.

Inledningsvis är stramheten uppfriskande. Men åtskilliga scener riktigt skriker efter dåtidens mustiga sjömanshumor. Den som bjuds är dessvärre menlös. Och när till och med Monty Python-veteranen Eric Idles barske kock inte ges en replik värd att citera, utan reduceras till en monotont muttrande inventarie i kaptenens kajuta, då blir filmens problem påtagliga.

Det rekvisitafetischistiska men dramatiskt livlösa anslaget lägger sig över snart sagt varje scen. Visst är det historiskt korrekt i en yttre – fysisk – mening och gediget skådespelat i hela rollistan, men det är också bara alltför präktigt för att engagera. Smutsen, de kärva förhållandena ombord, krigets fasor – det mesta blir kuriöst och distanserat, aldrig påträngande eller ifrågasättande. Tillsammans med den romantiska skönmålningen av det brittiska klassamhället, återspeglat i hierarkin på fartyget, inordnar sig filmen därför i en konservativ tradition där historien skapas av Stora Män.

O’Brians romaner saknar förvisso inte sådana inslag men balanserar dem mot filosofiska diskussioner, där Aubreys feodala krigarmentalitet bryts mot Maturins borgerligt revolutionära humanism. I filmen har man bantat det senare till en snabbt förbipasserande, schematisk miniföreläsning av den liberale läkaren (Paul Bettany). Resten av filmen är dock ett rungande försvarstal för ”Lucky Jack” Aubrey, något som avrundas med dennes triumf mot den franska övermakten. Sensmoral: Handlingskraft besegrar tankekraft. Svärdet besegrar pennan. Stora Män får alltid rätt.