Danmark/Frankrike 2002. Drengen der ville gøre det umulige. Regi: Jannik Hastrup. Svenska röster: Claes Månsson, Michael Nyqvist, Elisabet Carlsson, Oliver Peldius. Längd: 1:15.
Om man bara schematiskt återger handlingen i Pojken som ville vara isbjörn, ser den på ytan ut som en saga med rötter i grönländsk folktro: En människomamma och en isbjörnsmamma föder samtidigt var sin unge. Isbjörnsmammans unge dör, och isbjörnspappan stjäl människobarnet som tröst för sin hona. Pojken växer upp i tron att han är björn, men inser vid mötet med andra människor sitt sanna ursprung och tvingas välja.
Ett klassiskt, Djungelboken-inspirerat drama om gränslandet mellan natur och civilisation, djur och människa, moral och instinkter som finns i många kulturer kan tyckas. Men här finns en konsekvent ovilja att närma sig de mörka aspekterna och, likt så många tidiga, oparfymerade urversioner av sagor, ställa de moraliska frågorna på sin spets. Det svischar man snabbt förbi för att vältra sig i en tillrättalagd glad-version av naturen – som om den var en glättad myshörna på IKEA.
I denna idealvärld är isbjörnarna snälla som teddygänget hemma i barnkammaren och äter mest fisk. Att de också gärna ger sig på sälar och andra djur med hög gullighetsfaktor nämns men visas förstås inte i bild. Sörgårdsfaktorn är överordnad, även i de föregivet äventyrliga partierna.
Visst finns det hot i form av blodtörstiga vargar och så kallat komiska avbrott i form av en korp med repliker hämtade ur en gammal pilsnerfilm. Ingetdera djuret finns emellertid på Grönland, och ingendera djuren fyller någon nämnvärt intressant funktion i dramat. Enbart den absurda öppningsscenen med en blodtörstig vargflock som bedriver hetsjakt på två isbjörnar avslöjar dessutom att berättelsen helt frikopplad från den grönländska inuitkultur man utger sig för att anknyta till.
Pojken som ville vara isbjörn är helt enkelt en skandinavisk lagomsaga utan vare sig mytologiska rötter eller vilja till psykologiska komplikationer. De blir varken dramatisk eller engagerande, trots att materialet på papperet ser ut att ha en hel del möjligheter. Bristen i bildregin, med ospännande bildlösningar, en irriterande pladdrighet i dialogen och det mjäkiga temperamentet i berättandet ödelägger dock effektivt dessa förutsättningar. Enda glädjemomentet är några vackert tecknade bakgrunder. Det är allt.
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-12-24.