Transformers 3 – Michael Tapper

USA 2011. Transformers: Dark of the Moon. Regi: Michael Bay. Skådespelare: Shia LaBoef, Rosie Huntington-Whiteley, Tyrese Gibson, John Turturro. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.34.

Sett till kvantiteten datoranimerade explosioner och demolerad metall är Michael Bay en av vår tids stora namn inom filmen. Med en stor portion välvilja skulle man kunna se hans bombastiska actionspektakel som en modern motsvarighet till Wagners Ringen-epos där gudar kämpar mot varandra i en envig som hotar att lägga hela universum i aska. Men jag tvivlar på att Bay är särskilt intresserad av berättelser.

Inget i Transformers-serien – tre extremt utdragna reklamfilmer för den världsledande leksaksjätten Hasbros storsäljare – tyder på det. Efter en kort introduktion handlar allt om att packa in så många digitala effekter till larmande ljudspår per tidsenhet. Publiken ska helt enkelt inte hinna hämta andan för att reflektera över orsakssamband, inre logik eller rollgestalternas psykologi.

Följaktligen har alla finesser i filmberättandet också övergivits. Bildkompositionen är ovidkommande, ibland amatörmässigt ful. Kamerarörelserna – ofta skakiga – är mest till för att tillsammans med en frenetisk klippning utan tanke på kontinuitet eller dramatisk känslighet maskera huvudpersonernas obefintliga skådespelartalang. Dialogen består nästan uteslutande av pubertala fnissigheter varvat med brutalbanala vrål av typen ”Decepticon-kräk!”

Men det som definitivt sänker filmen är att den till skillnad från filmsommarens föregående skrothandlarsymfoni Fast & Furious Five inte ens förmår skratta åt sin absurda uppblåsthet. I stället viftar man storvulet med flaggan och brölar om ”freedom” med testosteronöverdoserad basröst på ett sätt som väcker obehagliga associationer till propagandafilmer från totalitära stater.

Nå, i slutänden är det inte bara svårt att i bildflimret skilja ”god” från ”ond”. Det förefaller dessutom tämligen likgiltigt när det egentligen bara handlar om explosioner och demolerad metall.