Trion från Belleville – Michael Tapper

Frankrike/Kanada/Storbritannien/Belgien 2003. Les Triplettes des Belleville. Regi: Sylvain Chomet. Röster: Michèlle Caucheteaux, Jean-Claude Donda, Michel Robin, Monica Viegas. Längd: 1.20.

Att Trion från Belleville inte är en animationsfilm för barn fick jag själv eftertryckligen uppleva när min egen fyraåring – vanligen trollbunden älskare av all slags tecknad film – definitivt tappade intresset efter halva filmen. Bäst passar den förmodligen för en frankofil äldre publik som kan uppskatta filmens retropräglade teckningsstil och de många, ofta milt satiriska referenserna till fransk 1900-talshistoria och –kultur.

Inledningen är en snabbexposé över mellankrigstidens parisiska kabarékultur, där vi bl.a. möter musikalartisten Josephine Baker, steppdansören Fred Astaire och jazzgitarristen Django Reinhardt. På scen och cabaret figurerar också den Andrew Sisters-inspirerade sångtrion Belleville Sisters från en New York-liknande storstad på andra sidan Atlanten. Samtidigt samlas nationen kring den folkfestliga cykeltävlingen Tour de France. Och i ett hus utkanten av Paris växer pojken Champion upp hos sin kortväxta, barskt kärleksfulla farmor, Madame Souza, och hunden Bruno.

Klipp till 1950-talets Paris. Staden har växt, Métron dundrar ideligen förbi alldeles utanför M. Souzas hus till Brunos fruktlösa skällanden och landsfadern de Gaulle håller ständiga TV-tal. Champion lever för att träna och tävla i cykel under farmoderns militäriskt effektiva ledning men kidnappas av gangsters mitt under en dagsetapp i Tour de France och förs till Belleville. Hack-i-häl på trampbåt över Atlanten följer M. Souza och Bruno.

Vid festivalvisningen av Trion från Belleville i Cannes jämförde kritikerna dess nästan helt ordlösa dead pan-humor med filmer som Buñuel & Dalís Den andalusiska hunden och Roy Anderssons Sånger från andra våningen. Men rötterna ska nog snarare sökas i en specifikt fransk tradition från Jaques Tati (Min Onkel) till Jean-Pièrre Jeunet (Amélie från Montmarte). Liksom hos dessa finns det också i flera scener en utstuderad utdragenhet av de komiska poängerna som, tillsammans med en inställsam tokrolighet hos det karikatyrartade rollgalleriet, blir väl självbelåten. Därmed uteblir också den humoristiska effekten.

Försonande drag är däremot filmens många inspirerade, lätt skräckbetonade visuella gags, t.ex. i skildringen av den åldrade Belleville-trions hängivna jakt på och frossande i grodor, som i en myriad variationer tycks utgöra hela deras basföda. Och mina förbehåll till trots vittnar filmen ändå om att upphovsmannen, den numera Toronto-boende franske animatören Sylvain Chomet, har skaffat sig en distinkt, konstnärlig animationsprofil som lovar gott inför framtiden.