Hidalgo – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Joe Johnston. Skådespelare: Viggo Mortensen, Zuleikha Robinson, Omar Sharif, Louise Lombard. Längd: 2:15.

Hidalgo är en gammaldags matinéfilm på gott och ont. Den har en uppfriskande känsla för det stora äventyret samtidigt som den sällan blir annat än programmatiskt förutsägbar i alla sina dramatiska vändningar. Fotot pendlar mellan episkt storslagna kontraster människa -natur och vykortsklichéer, som de upprepade solnedgångsmotiven då hjälten fångas genom telelins mot en blodröd solskiva.

Viggo Mortensen spelar Frank T. Hopkins, tävlingsryttare med indianskt påbrå efter verklig förebild (uppsnyggad till kvinnomagnet för romantiska mellanspel) i det slutande 1800-talet. Trött på att agera i Buffalo Bills absurt rasistiska och historieförfalskande västernshow anmäler han sig till ett ökenlopp i Saudiarabien med mustangen Hidalgo. Men väl på andra sidan jordklotet finner han att en annan rasism, denna gång riktad mot att hans häst är av blandras.

Betoningen på rasmystiken kan tyckas absurd men förvaltar kolonial- och västerhistoriens centrala blodsmyt om ”naturliga” hierarkier genom arv. Första halvan av filmen dominerar den dramat, driver halvblodet Frank till ökenloppet som en slags social revansch, laddar den presumtiva romantiken med både en engelska societetsdam och en arabisk prinsessa.

Sedan – cirka två tredjedelar in i filmen – tycks den förångas i ökenhettan tillsammans åtskilliga andra dramatiska trådar. Kvar blir en snopet banal final om individens förmåga att vinna mot alla odds, en Triumfens ögonblick eller en Rocky med en häst i huvudrollen.

Som popcornsäventyr fungerar filmen däremot utmärkt. Mortensen har det perfekt trovärdiga utseendet för att spela både fysiskt och själsligt ärrad äventyrare och han sparras som bäst av Omar Sharif som nästan lika melankolisk shejk i gränslandet mellan tradition och förnyelse. Sedan kan man förstås alltid raljera över mer eller mindre fantastiska premisser för diverse äventyrsinslag. Men alla som ryckts med av Röde piraten eller, för den delen, av någon Indiana Jones-film kan säkert smittas av den rättframt naiva heroismen till fanfartonerna från den ultraklassiska hollywoodmusiken på ljudspåret.