Secret Window – Michael Tapper

USA 2004. Regi: David Koepp. Skådespelare: Johnny Depp, John Turturro, Maria Bello, Timothy Hutton. Längd: 1:36.

”This is not my beautiful house / This is not my beautiful wife” samplar filmens skrivkrampsdrabbade författare Mort Rainey (Johnny Depp) från David Byrne i en av filmens många och dessvärre alltför grällt skrikande ledtrådar till Den Stora Skruvningen i finalen. En annan är en inledande åkningen över ett landskap till en ensamt belägen stuga och vidare in i en spegelbild som visar den sovande huvudpersonen. Där – på andra sidan spegeln – börjar filmens berättelse.

Dessförinnan har förstås den uppmärksamme noterat i förtexterna att vi befinner oss i ännu en av Stephen Kings narcissistiska mardrömsfantasier: novellen ”Secret Window, Secret Garden”. (Kings namn har filmbolaget märkligt nog tonat ned i marknadsföringen. Är kanske King stämplad som ”box-office poison” med tanke på de många biofloppar som gjorts på hans litterära succéer?) Och Rainey har knappt ens vaknat i inledningsscenen förrän han konfronteras med ytterligare en av Kings psykopatiska thrillerläsare, här amatörförfattaren John Shooter (John Turturro) som med ett manuskript i handen som bevis anklagar honom för plagiat och hotar med fruktansvärda repressalier.

Plagieringstemat är mångdubbelt ironiskt med tanke på att King med sin berättelse själv plundrar ingredienser från egna, tidigare verk, som Lida men framförallt den Jekyll/Hyde-inspirerade The Dark Half. (Sistnämnda film hade för övrigt Timothy Hutton i huvudrollen, här har han en av de många otacksamma birollerna.) Och att Shooter lånat både kläder och Södern-accent av Robert Mitchum i Charles Laughtons mästerliga skräckthriller Trasdockan (1955) medan Rainey hasar omkring i Michael Douglas’ författarbohemiskt stajlade sluskfrisyr och slitna badrock från Wonder Boys är förstås logiskt i denna sedvanligt kingska orgie av popkulturella referenser.

Ändå är Secret Window långa stunder en njutbar om än inte särskilt spännande film, trots alla falska ledtrådar och blodbesudlade omkastningar som inte är hälften så kluriga som filmen låter påskina med hjälp av Philip Glass’ suggestiva musik. Främst lever detta Frankensteins monster, byggd på likdelar från tidigare verk, tack vare Depps lysande skådespelartalang, hans förmåga att kunna bära en hel film som till övervägande delen utspelas i en stuga med enbart honom själv framför kameran. Visst hotar hans utspel ständigt – som i Pirates of the Carribbean – att kantra över i självparodierande Depp-manierismer. Men det tjänar ju å andra sidan bara filmens narcissistiska tema.