Troja – Michael Tapper

USA 2004. Troy. Regi: Wolfgang Petersen. Skådespelare: Brad Pitt, Eric Bana, Orlando Bloom, Diane Kruger, Saffron Burrows, Peter O’ Toole, Brian Cox, Brendan Gleeson, Rose Byrne, Sean Bean. Längd: 2:43.

Homeros diktverk Iliaden behandlar egentligen bara ett brottstycke ur den omfattande grekiska sagocykel om det tioåriga trojanska kriget cirka 1200 före vår tideräkning. som utgör grunden för Troja. Beteckningen ”inspirerad av” är snarare en marknadsföringsploj, en anknytning med högkulturell stämpel till ett av litteraturhistoriens centrala epos. Nåväl, något har boken och filmen i alla fall gemensamt: vissa scenbilder ur kriget men också att de utsatts för kritik från historieforskare som nagelfarit dem efter felaktigheter i tidsförlopp, kostymdetaljer och arkitektur. Det sistnämnda är knappast förvånande eftersom historievetenskaperna alltid kastar sig över kända böcker och filmer inom deras ämnesområden. Och här finns det sannerligen en hel del att skjuta på.

Mer irriterande för den litterärt bevandrade är emellertid avvikelserna från sagocykelns grundberättelse som inte bara hade fått Homeros utan även dramaförfattare som Aischylos att omedelbart lämna in stämningsansökan mot filmbolaget om de hade levt och haft copyright på sina verk. Anmärkningsvärt är att flera karaktärer som i urmyten överlever kriget dukar under – bl.a. Menelaos (Brendan Gleeson) och Agamemnon (Brian Cox) – medan flera av de som dukar under överlever, t.ex. Paris (Orlando Bloom) och Andromake (Saffron Burrows).

Andra rollfigurer byter bakgrundshistoria. Så blir exempelvis slavinnan Briseus (Rose Byrne), upphovet till den konflikt mellan Akilles (Brad Pitt) och Agamemnon som Iliaden handlar om, här kusin till prinsarna av Troja. Några av dessa många omstuvningar – som att diktens två Ajax här blir en – har säkerligen dramatiska förklaringar i denna enorma fresk av grekiska och trojanska antagonister vars namnlängder skulle fylla flera telefonkataloger. Men i de flesta fall blir de dramatiska ändringarna bara fatalt feltänkta grundskott mot en berättelse som faktiskt varit kraftfull nog att stå sig i flera årtusenden. Man måste därför ställa frågan om filmmakarna – och då i synnerhet manusförfattaren David Benioff (25th Hour) – har läst källorna i Det Bästa-populariserad sammanfattning eller ens alls.

Den verkliga förebilden för Troja ska nog snarare sökas i succéreceptet från Titanic: passionerad ungdomskärlek (för flickorna) + actionmättat katastrofscenario med spektakulära effekter (för pojkarna). Men inte ens här övertygar filmen. Paret Orlando Bloom och fotomodellen Diane Kruger (som sköna Helena) saknar tillstymmelse till den ungdomskärlekens glöd och dårskap som krävs. Bitvis ser de faktiskt så zombieaktiga ut att man skulle vilja elchocka dem tillbaka till livet.

Något bättre ställt är det med huvudantagonisterna Akilles och Hektor (Eric Bana), som åtminstone i stridsscenerna ser ut och rör sig som de hårdtränade elitsoldater som deras verkliga förebilder säkerligen var. Deras passiva vilsenhet under de korta stunderna av fred som råder i filmen får också den rätta tragiska undertexten av att deras liv bara har ett innehåll och en drivkraft i krigstid.

Allra bäst klarar sig de verkliga ringrävarna i både dramat och skådespelartruppen, främst Brian Cox som en nästan överspelande, maktgalen imperiebyggare (med många paralleller i nutid) och Peter O’Toole som hans Kung Lear-liknande, vemodige motpart Priamos men också Sean Bean som den amoraliskt manipulative Odysseus. Det är egentligen bara i scenerna med dem som filmen låter ana något av Homeros klarsynta analys av drivkrafterna bakom en så fruktansvärd konflikt som det trojanska kriget och därmed kan förvalta hans tidlöst effektiva motmedicin mot allsköns glorifierande krigspropaganda i både historien och historieskrivningen.