The Day After Tomorrow – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Roland Emmerich. Skådespelare: Dennis Quaid, Jake Gyllenhaal, Ian Holm, Emmy Rossum. Längd: 2:04.

År 1996 lyfte Roland Emmerich den mest konservativa, amerikanska världsherraväldesfantasin till en monumental idiotnivå med Independence Day. I årets storsatsning, The Day After Tomorrow, fryser emellertid flaggviftandet, krackelerar när växthuseffekten når en kritisk punkt, utlöser en global superstorm och lämnar efter sig en ny istid.

Ögonbryn har höjts för Emmerichs politiska omsvängning men kanske än mer för att Fox, en del av Rupert Murdochs öppet högerorienterade mediegigant News Corporation, även denna gången producerat. För filmen är ett direkt angrepp på Bush-administrationens aktiva motarbetande av i stort sett allt internationellt miljöarbete av betydelse. Med illa dold sarkasm förkroppsligas denna cyniska maktpolitik i storindustrins tjänst av vicepresident Becker, som i skådespelaren Kenneth Walshs gestalt är en klonkopia på högerhöken Dick Cheney.

Ytterligare nålstick till Fox är att Emmerich dessutom öppet engagerat sig mot Bush inför det kommande presidentvalet och sanktionerat Greenpeace-sajten www.thedayaftertomorrow.org, snarlik filmens egen sajt (på .com) men med dokumentära bilder om aktuella miljökatastrofer under rubriken ”The Day Is Now. What Will You Do?”

The Day After Tomorrow har sannerligen inte saknat kritiker. Huvudsakligen har de riktat in sig på att Emmerichs inspirerats av Whitley Streibers bok The Coming Global Superstorm. Streiber anses nämligen vara en sensationalistisk knäppgök, känd främst för den föregivna dokumentärromanen Närkontakt om sina upplevelser som kidnappad laboratorieråtta hos utomjordingar.

Ledande miljöforskare, bland annat i ansedda vetenskapstidskriften Nature, menar dock att filmens scenario med global temperaturhöjning och smältande polarisar som ändrar Golfströmmen med påföljande radikala klimatförändringar redan påbörjats. Processen tar kanske inte, som i filmen, sin början med superstormar eller avverkas med ljushastighet på en vecka. Snarare är den förrädiskt diskret men kan inom det här seklet leda till sibiriskt klimat på stora delar av norra halvklotet, även en ekologisk massdöd. Det scenariot räcker ju gott och väl för både för angelägna filmer och globala handlingsprogram.

Som filmkonstverk är The Day After Tomorrow – likt Emmerichs tidigare filmer – en ultrakonventionell blockbuster, med grunda karaktärsporträtt, en fläskigt pompös musiktapet och såpamelodramatisk handling. Allt kalkerat på tidigare succéer i genren: Skyskrapan brinner (The Towering Inferno, 1974), Jordbävningen (Earthquake, 1975) med flera. Men här finns också påtagliga kvaliteter som lyfter slutprodukten. Exempelvis har Emmerich valt bort stjärnor som dragplåster till förmån för hisnande visuella effekter. Och han befolkar filmen med mindre kända men skickliga aktörer, som med återhållsamt skådespeleri och hyfsat vettig dialog förstärker trovärdigheten betydligt.

Men den största tillgången i The Day After Tomorrow är ändå de drastiska, datoranimerade katastrofbilderna. Dessa kastar oss en sekund i framtiden till en planet i klimatologiska spasmer samtidigt som en arrogant maktelit varken vill eller kan se dem som konsekvenserna av pågående miljöbrott.

Risken är uppenbar att regissören avtrubbar med sina wagnerianska kännemärken: slägghamrande känslomanipulation till tjockt understrykande symfoniklichéer. Trots det kan hans film förmå oss att konfronteras med ett högst tänkbart katastrofscenario som vi fortfarande har möjlighet att välja bort.