Beyond Borders – Michael Tapper

Regi: Martin Campbell. Skådespelare: Angelina Jolie, Clive Owen, Linus Roache, Teri Polo. Längd: 2:07.

Redan i öppningsscenen förespeglar Beyond Borders att den ska utmana den traditionella, västerländska välgörenhetsrasismen gentemot den så kallade Tredje Världen. En överklassgala 1984 till tonerna av Clashs ”Should I Stay Or Should I Go” – upprorisk arbetarpunk kastrerad till ”busig” kittling för de övermätta och blaserade – avbryts av Nick Callahan (Clive Owen), läkare från ett av Etiopiens många uppsamlingsläger för svältande.

Nick häcklar församlingen hycklare som nyckfullt dragit in biståndspengarna till hans region och har med sig en pojke från lägret. Tystnad. Förskräckelse. Någon kastar en banan åt pojken. Skratt och applåder. Den liberalt välmenande masken faller från festdeltagarna. Ett naket kolonialmaktsansikte kommer fram.

Med en så stark öppning är det inte utan att man tror att filmmakarna har tagit upp Michael Winterbottoms anslag In This World och äntligen ska försöka sig på en osminkad skildring av livsvillkoren bakom bilderna på biståndsorganisationernas pamfletter. Till stigande grad av äckel måste jag dessvärre meddela att filmen därefter snabbt kantrar över till ett romantiskt drama mot en kittlande fond av misär och gerillakrig. Vackra men uttråkade överklasshustrun Sarah (Angelina Jolie) drar som en softad Lara Croft efter festen ut med lite mat i lasten för att få kontakt med sexige, spännande doktor Nick medan hon lite förstrött matar tacksamma icke-européer.

Den episka utformningen om en århundradets kärlekshistoria över flera decennier mellan två vackra människor ur den sociala eliten på trots mot både den egna samhällsklassens konventioner och en krigshärjad omvärld andas följetong från 1800-talets veckopress. För en dryga hundra år sedan kunde man möjligen ha förlåtit filmens överkänslighet gentemot västeuropéers hjärtesmärta och motsvarande okänslighet vad gäller människor av annan hudfärg som vanställts av fattigdom, svält och sjukdom. Nu blir denna fatala brist på proportioner enbart grotesk. Och en tragisk vittnesbörd om hur mycket av arvet från kolonialismen det fortfarande finns kvar att göra upp med.