Hellboy – Michael Tapper

Regi: Guillermo del Toro. Skådespelare: Ron Perlman, John Hurt, Selma Blair, Rupert Evans. Längd: 2:02.

I sin filmatisering av Mike Mignolas tecknade kultserie har den mexikanske regissören Guillermo del Toro (Cronos, Blade II) gjort den närmast perfekta popcornprodukten, en inspirerad klacksparksblandning av diverse ufo-, new age- och tabloidmyter blandat med en nypa politisk historia från det sena 1900-talet.

Huvudpersonen är inte bara kriminal- och actiongenrens sedvanliga, sociala missanpassling i gränslandet mellan ont och gott utan dessutom själva inkarnationen av helvetet – en knallröd djävul komplett med horn och svans. Och trots sin tillvaro i livslångt utanförskap hos en mänsklighet ljusår från de humanistiska ideal han övertagit från mentorn Dr Bruttenholm, kämpar han ständigt mot såväl sin egen destruktiva natur som närbesläktade odjur från den H.P. Lovecraft-inspirerade parallellvärld av demoner han själv kommer från.

Premisserna i Hellboy innehåller samma intressanta ideologiska motsägelser som man även finner i efterkrigstidens mest ambitiösa superhjälteserier, exempelvis Watchmen eller X-Men. Här är titelpersonerna produkter av 1900-talets ondska – levande vapen framställda i moraliskt groteska experiment – som sedan förvisas till en marginaltillvaro samtidigt som de föregivet kämpar i mänsklighetens tjänst men egentligen mest tjänar USAs militärindustriella komplex.

Hellboy rör dessutom vid en annan känslig nerv. Sprungen ur en nazistisk svartkonstritual och omedelbart adopterad av amerikanska spionstyrkor, blir titelfiguren själv en gripande Frankensteins monster-sinnebild för hur andra världskrigets segrarmakter tragiskt nog inte bara absorberade Tredje Rikets främsta forskare utan även dess avhumaniserade forskning. Min enda invändning mot filmen är egentligen att del Toro, som Bryan Singer med X-Men 1 och 2, skulle våga följa upp det spåret lite närmare.

I stället betonar filmen Hellboy ett genreklassiskt existentiellt tonårsperspektiv, där huvudpersonen mellan actionscenerna med gatsmart retorik begrundar sitt livsöde i marginalen och mest längtar efter kärlek och gemenskap. Det kunde lätt ha blivit banalt som en schlagertext, men del Toro har med sin intuitiva förståelse av den postmoderna, fantasisprudlande förlagan hamnat helt rätt både vad gäller manus och regi.

Vis av Ang Lees misstag att göra en redan träbocksaktig huvudfigur till ännu stelare animationsgubbe, har del Toro hämtat in en superb skådespelarensemble – tacksamt nog utan stjärnor – som med traditionell makeup verkligen inkarnerar seriens bisarra persongalleri. När man exempelvis ser den annars ständige birollsinnehavaren Ron Perlman (Alien 4, De förlorade barnens stad) som Hellboy är det svårt att tänka sig någon annan i den rollen. Enbart hans sätt att med rutinmässig melankoli fila ner hornen med vinkelslip varje morgon framför spegeln ”för att försöka passa in” är en uppvisning i ett kroppspråk med exakt gehör för rollens krav.

Datoranimationen har i stället förvisats till att göra det den kan bäst: framställa scenografiskt hisnande miljöer som här lyfts direkt från förlagans smak för Jules Verne-anstruken retro-science fiction. När man därför redan innan premiären aviserat en Hellboy 2 ser jag fram emot den, inte som ett hot utan som ett löfte.