USA 2004. Regi: Andrew Adamson, Kelly Asbury, Conrad Vernon. Röster i originalversionen: Mike Myers, Cameron Diaz, Eddie Murphy, Antonio Banderas. Röster i svenska versionen: Samuel Fröler, Helena af Sandberg, Jonas Malmsjö, Rafael Edholm. Längd: 1:32.
Kreativ satir över klassiska sagor, framförallt i sockrad Disney-version, överflöd av visuella gags även i bildmarginalerna och ett berömvärt tilltal till det intelligenta barnet inom oss alla gjorde Shrek till en kritikerrosad framgång premiäråret 2001. Med mellanspelet Shrek 3D i videohandeln och en Shrek 3 inplanerad till 2006, har dessvärre fräschören och originaliteten kastats åt sidan. Av andan från William Steigs spefulla barnboksförlaga finns inte mycket kvar.
I stället faller man tillbaka på det slitet komedireceptet att knipa enkla poänger på parodiska film- och mediecitat, främst tidigare kassavältare från Hollywood, samtidigt som handlingen huvudsakligen varierar höjdpunkterna från film nummer ett.
Shrek 2 tar vid där ettan slutar, det vill säga med träsktrollet och hans maka, prinsessan Fiona, på bröllopsresa i charterparadis. Man försöker sig på en motsvarighet till ettans rappa inledningsmontage men manövrerar direkt in i filmcitaten: det obligatoriska Härifrån till evigheten-hånglet i strandbrynet följs av en snabbavrättning på den romantiska sjöjungfrukomedin Splash (1984).
Huvuddelen av handlingen utspelas i Landet-i-fjärran, dit Shrek och Fiona åker för att hälsa på hennes föräldrar, kung Harold och drottning Lillian, som intrigerar för att styra sin dotter till en äktenskaplig förening med den falskt inställsamma svärmorsdrömmen Prince Charming. Och det vill nog till att man levt i celibat från filmhistorien för att inte oavbrutet tänka på scener ur tidigare äktenskapskomedier om svärföräldrar som Brudens far (The Father of the Bride, 1950) och Släkten är värst (Meet the Parents, 2000).
Det är alls inte oävet. Man utdelar flera välgörande nålstick mot bland annat statusjakt och utseendeideal. Men åtskilligt blir meningslösa sidospår, exempelvis referenserna till SAGAN OM RINGEN (The Lord of the Rings, 2001) och Mission: Impossible (1996) som med sina lama stick mot förlagorna fungerar som fnissig utfyllnad i ett tunt scenario. Här anar man också en ängslig anpassning mot en välkammad komisk mittfåra som på ett förödande sätt går på tvärs mot den bitande svärtan i originalet.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-09-03.