The Football Factory – Michael Tapper

Storbritannien/Nederländerna 2004. Regi: Nick Love. Skådespelare: Danny Dyer, Frank Harper, Neil Maskell, Roland Manookian. Längd: 1:33.

John Kings hyllade roman om Tommy Johnsons vardag som organiserad fotbollshuligan bland Chelsea-supporters lånar åtskilligt från Irvine Welshs Trainspotting. En socialrealistiskt krass vardagsskildring blandas med hallucinatoriska utflykter och inre monologer hos huvudpersonen samt en hel del anekdotiska utvikningar med ibland halsbrytande dumkvicka dialoger. Inte oväntat har Nick Loves filmversion av The Football Factory motsvarande likheter med Danny Boyles Welsh-filmatisering.

Fotbollsligisternas helgnöje framställs, liksom Trainspotting-gängets knarkande eller Fight Club-grabbarnas lika blodiga hobbyverksamhet, som en medveten infantilisering, en förlängd barndom i en komplicerad, kravfylld värld där den vuxna mansrollen i traditionellt patriarkal mening ständigt står i skottgluggen.

Tommy (Danny Dyer) är plågsamt medveten om att han närmar sig 30-årsåldern och börjar mentalt distansera sig från de andra medlemmarna i den informella huliganföreningen på Chelsea-puben. Hans begynnande reflektioner över tillvaron ställs mot den labile jättebabyn Billy Brights (Frank Harper) primitiva impulsmänniska. Tillsammans bildar de en Jekyll/Hyde-bild av den moderne arbetarklassmannen som socialt förnedrad, politiskt och kulturellt marginaliserad och ständigt på frustrerad jakt efter ett språk och en identitet som åtminstone kan ge sken av makt i en annars maktlös tillvaro som löneslav.

Det syns inte minst i en scen där Bright verbalt förnedrar den osäkre tonårsligisten Zeberdee (Roland Manookian), som strax därefter upprepar samma procedur ord för ord med en ännu yngre ligistkollega. Detta fyrkantigt didaktiska mönster går dessvärre även igen i en del dialogscener och även i den löpande mardröm huvudpersonen har filmen igenom och som ska fungera som ett olycksbådande förebud om filmens moraliska knorr. Och det är synd på ett för övrigt välspelat drama i tradition från Alan Clarkes The Firm (1988) och Philip Davis’ I.D. (1995) – bägge ypperliga tv-produktioner om fotbollshuliganism som numera finns tillgängliga på brittiska DVD-utgåvor.