USA 2003. Regi: Andrew Jarnecki. Medverkande: David Friedman, Elaine Friedman, Debbie Nathan, Frances Galasso. Längd: 1:48.
Minnesbilder. Fakta. Myter. Halvsanningar. Dokument. Efterhandskonstruktioner. Rationaliseringar. Livslögner.
Sällan har sanningen varit så undflyende som i Sundance-vinnaren Capturing The Friedmans. Berättelserna är många om pedofilaffären 1987-89 kring Arnold och Jesse Friedman i Great Neck, New York, men få tycks riktigt stämma överens med varandra. Tvärtom är många sinsemellan totalt oförenliga.
Några krackelerar direkt under trycket av fakta, uppenbart stolliga påståenden eller inre motsägelser. Andra tycks befinna sig i en gråzon mellan verklighet och dikt. Och ju djupare regissören Andrew Jarnecki tränger in i bakgrunden till den lyckade och populära förortsfamiljen Friedmans undergång desto fler blir frågorna.
För att förstå skräckbilderna i målet måste man gå tillbaka till en tid av moderna häxprocesser, en rad spektakulära pedofilskandaler som skakade USA och världen under 1980-talet. Här odlades en medieunderblåst mytflora om hemliga sexnätverk, rituella orgier, satanism, djuroffer, kannibalism med mera som sedan spreds till Europa och fick ytterligare bränsle av forskningsrapporter som påstods bevisa att incest och sexövergrepp snarare var regel än undantag i samhället.
Men även om Friedman-affären i stora drag följer masshysterimönstret vi på närmare håll kunnat följa i bland annat norska Bjugn 1992 så har filmen en extra skruvning i beredskap: Pappa Arnold var bevisligen en pedofil som bytte barnpornografi med andra sexförbrytare. Men det betyder förstås inte att han var skyldig till brotten i Great Neck. Mycket tyder på motsatsen.
Lika brinnande som vissa invånare i Great Neck gemensamt fabricerar den officiella sanning som med hot och trakasserier om så nödvändigt ska påtvingas alla familjer med barn i Friedmans dataklasser, där brotten skulle ha begåtts, lika ihärdigt skyddar sig de tre Friedman-pojkarna bakom motmyten om Arnold som idealpappan. Mamma Elaine – redan marginaliserad av de utåtagerande männen i familjen på grund av sin introverta, depressiva personlighet – känner sig begripligt nog sviken och arg på maken. Omedelbart tilldelas hon därför skurkrollen av sina söner och tvingas ut från familjen.
Denna familjetragedi utspelas live framför kameran. Inte regissörens. Utan familjen Friedmans egen.
Familjens män älskade nämligen att dokumentera vardagen med kameran. Det fortsatte äldste sonen David med till och med under de allra värsta familjebråken under rättsprocessen, och det är sannerligen ingen kittlande tillrättalagd reality-såpa som Jarnecki klippt samman ur Friedmans arkiv för att sedan varva med egna intervjuer. I stället blir det närmast stötande påträngande, inte minst därför att vi som åskådare befinner oss långt bortom Friedmans integritetsgräns och bevittnar dem i total själslig nakenhet, uthängda till allmänt beskådande.
Det gör Capturing The Friedmans minst sagt problematisk ur moralsynpunkt. Samtidigt blir den ett slags återupprättelse av den mänsklighet och därmed det männniskovärde som berövats familjen genom ett groteskt rättsövergrepp, lynchmobbsreaktionen i grannskapet och massmediernas sensationskåthet. Deras ytterst mänskliga brister blir också det som gör deras öden så begripliga och därmed så gripande.
Konstnärligt imponerar detta mogna debutverk i sin konsekventa strävan att presentera en sammansatt verklighet ur en myriad perspektiv och motsägelser som svårligen låter sig hopfogas till någon enkel bild av händelserna, långt mindre någon given sensmoral. Snarare öppnar den för välgörande eftertankar om vikten av att bland annat kritiskt granska allt mer uppskruvade mediemyter och försöka se den mänskliga tragedin bakom krigsrubrikerna om ondskefulla förbrytarmonster.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-10-08.