USA/Italien/Storbritannien 2004. Regi: Kerry Conran
. Skådespelare: Jude Law, Gwyneth Paltrow, Michael Gambon, Angelina Jolie. Längd: 1:47.
Med över 90 procent av alla scenerna i en miljö som blandar traditionellt målade, optiska 2D-effekter med 3D-datoranimation av senaste slag, har långfilmsdebutanten Kerry Conran gjort ett sprakande ögonfyrverkeri av mellankrigstidens mest anslående sf-visioner, utopiska likväl som dystopiska. Synd bara att manuset inte har motsvarande intellektuella ambitioner att matcha dåtidens författare – inom sf-litteraturen eller för den delen i Hollywood.
Sky Captain utspelas 1938 i ett Art Deco-stiliserat och Jules Verne-teknologiserat New York. Trendriktigaste superhjälten är flygaresset Sky Captain (Jude Law), som med strålpistol och high tech-uppgraderat Warhawk-plan kallas in för att rädda världen från den galne, tyske vetenskapsmannen Dr. Totenkopf (Laurence Olivier). Ja, ni läste rätt. Fjorton år efter sin död gör en animerad Sir Larry comeback som brottsgeni med drag hämtade från såväl Dr. Mabuse som Trollkarlen från Oz.
Rocketeer, Wild Wild West, Van Helsing är bara några av de påkostade sf-titlar med retro-stuk som misslyckats på bio under senare år. Som sf-fantast önskar jag inget hellre än att Sky Captain lyckas där de andra misslyckats och därför kan bryta trenden och blåsa nytt liv i denna variant på kontrafaktisk historieskrivning. För visst finns här kul inslag som med senaste effektteknik iscensätter de skräpigaste illustrationerna ur sf-tidskriften Amazing Stories eller serietidningen Buck Rogers med utsökt estetisk känsla.
Problemen ligger i manus och rollbesättning. Intrigen har tämligen själlöst kalkerats på ett otal spionäventyr, från Metropolis till Bond-filmen Moonraker. Men än mer fatalt är att huvudrollsinnehavarna ligger på ljusårs avstånd från sina gestalter. Sky Captain ska vara en uramerikansk Joe Tuffing med hjärtat på rätta stället och knytnävarna ständigt i beredskap mot ondskans imperiebyggare. Hans flamma och tillika medhjälperska, skjutjärnsjournalisten Polly (Gwyneth Paltrow), ska vara minst lika hårdkokt och rappkäftad.
Nu är emellertid manusförfattare Conran med pinsam tydlighet ingen Ben Hecht, Law knappast någon Errol Flynn (eller Cary Grant, William Powell m.fl.) och Paltrow når inte Rosalind Russell (eller Jean Arthur, Myrna Loy m.fl.) ens till fotknölarna. Bristen på kvick dialog, personkemi och annat än teatralt poserad livserfarenhet – förstärkt av deras alltför städade medelklassociolekter – krymper därför snart det romantiska hjälteparet till två förvuxna barnäventyrare på rymmen ur en Enid Blyton-bok. Synd på en så elegant förpackning.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-10-22.