Mot väggen – Michael Tapper

Tyskland/Turkiet/Frankrike 2004. Gegen die Wand. Regi: Faith Akin. Skådespelare: Birol Ünel, Sibel Kekilli, Catrin Striebeck, Meltem Cumbul. Längd: 2:01.

Fyrtioårige slackern och blandmissbrukaren Cahit (Birol Ünel) vill inget hellre än att dö. Knappt tjugoåriga Sibel (Sibel Kekilli) vill inget hellre än att leva. Bägge finner varandra på självmordskliniken. De gifter sig av praktiska skäl: han för pengarna från hemgiften, hon för att fritt kunna leva ut sin sexualitet. Allt går bra tills de förälskar sig – i varandra.

Tyskturkiske Faith Akins skildring av Cahit och Sibels ibland heroiskt envisa, ibland enbart idiotdesperata försök att skita i alla traditioner – tyska likväl som turkiska – är en outsidersskildring med smak av författare som Charles Bukowski och Hubert Selby, Jr. Supandet, knarkandet och knullandet på samhällets skitiga bakgård presenteras både som ett slags individuellt motstånd mot all konformism, oavsett kultur, och som en ironisk pervertering av den borgerliga framgångsmyten. Här går karriären i stället käpprätt från livets bottenvåning ner mot kloakerna.

Liksom hos författarna ovan finns det en tendens i Mot väggen att driva ironin över den skildrade sociala misären så långt att den reduceras till en reaktionär myt om underklassen som bestående av fula, skitiga och elaka driftsmänniskor som varken kan eller vill vara annat än fattiga och korkade. Ett sådant haveri undviks emellertid av filmens två oförglömliga och allt annat än publikfriande huvudrollsinnehavare, vars konsekvent nervnakna, aggressiva utspel fullkomligt mosar alla hotande blindskär av sockrad tokrolighet.

Veckopressfrågan om de är sympatiska eller inte är knappast relevant eftersom Cahit och Sibel är rollgestalter som varken söker eller behöver vårt godkännande. Deras enda problem är vad som ligger bortom deras brinnande anti-hela-världen-skrik, vad som händer när de tvingas formulera ett liv bortom att enbart reagera mot sina bakgrunder. Lite skissartat finns en sådan bild av Sibel i filmens slutscener, som jag inte tycker är helt lyckat men lämnar till biografbesökaren att fundera över.

Faith Akin styr med sin i Berlin Guldbjörnenbelönade Mot väggen in på vägar som den konfrontationsrädda svenska filmen nästan helt undvikit inom spelfilmen, nämligen att göra upp med den kvardröjande extrempatriarkala familjekulturen hos en del immigrantgrupper. Man kan här jämföra med Josef Fares missriktad snälla, naivt soliga försök att gestalta samma problematik i Jalla, Jalla!. Där slutar det med en rejäl sopning under mattan. I Mot väggen däremot dras denna smutsiga byk rättframt och i all sin solkighet fram i ljuset för att äntligen kunna tvättas.

Estetiskt befinner sig filmen i en märklig korsväg mellan Stanislavskij-inspirerad naturalism i skådespeleriet och Brecht-inspirerat berättande med kommenterande sångnummer av musiker som – uppenbart mycket symboliskt talande – framför verken vid sundet mitt i Istanbul, det geografiska gränslandet mellan Europa och Asien. Själv hade jag gärna lagt David Bowies ”Heroes” till filmens musikrepertoar.