Polarexpressen – Michael Tapper

USA 2004. The Polar Express. Regi: Robert Zemeckis. Röster (svenska versionen): Andreas Nilsson, Roger Storm, Calle Dahlström. Röster (originalversionen): Tom Hanks, Michael Jeter, Nora Gaye. Längd: 1:38.

Polarexpressen är ett 165-miljonerdollarsjulkort designat för kroppsliga sensationsupplevelser i 3D på närmaste Imax-biograf, alltså Tycho Brahe i Köpenhamn eller Kreativum i Karlshamn. För biobesökaren blir de lite krystat insprängda berg-och-dalbaneturerna med tåg, via örnperspektiv eller i Tomtens verkstad tämligen beskedliga om man exempelvis jämför med gruvtågsjakten i Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984). Faktiskt påminner dessa filmatiserade nöjesparksattraktioner estetiskt mest om reklamavbrott i den pågående handlingen, inte minst örnens flykt som ser ut att ha hämtats ur marknadsföringen för ett visst ölmärke.

Själva karaktärerna ur Chris Van Allsburgs kända barnbok har datortecknats med hjälp av uppkopplade sensorer fästa vid röstskådespelarnas kroppar och ansikten. Liksom Sony/Columbias FINAL FANTASY: THE SPIRITS WITHIN (2001) är ambitionen att nå fotorealism, men man lyckas enbart betona teknikens artificiella ofullkomlighet. Resultatet framstår som en tarvlig imitation av liv, inte minst i de masscener där dansande servitörer och jublande tomtenissar bokstavligen har tillverkats på digital klonfabrik.

Sällan har ett sentimentalt julbudskaps falska innerlighet och absurda sociala fantasi om likvärdiga paket till barn av alla samhällsklasser runt jorden klingat så plastigt som i dessa dockliknande barns och tomtars munnar. Den oväntat skrämmande effekten gör att man undrar om det inte är de själlösa utomjordingarna från Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956) som gjort filmen eftersom samtliga rollfigurer försetts med deras glasartade blickar och robotliknande tal. Kanske borde man marknadsföra Polarexpressen som julskräckis?