Kung Fu Panda 2 – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Jennifer Yuh Nelson. Röster i originalversionen: Jack Black, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Angelina Jolie. Svenska röster: Lawrence MacKrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund. Längd: 1.30.

DreamWorks lär planera för totalt sex filmer i serien, och slutknorren i del 2 spär sannerligen på farhågorna. Ettan var en kung fu-rulle för barn – en lättsam Jackie Chan-actionkomedi med kramdjur och ett kluvet budskap om fetma. Uppföljaren är däremot en bister hämnaraction blandad med gråtmild familjesåpa enligt ett recept som kändes både mekaniskt och slitet redan i 1970-talets kung fu-filmer för vuxna. Dessutom får komedin nu stryka på foten. Det drar ner filmen som familjeunderhållning och bådar inte gott för fortsättningen.

Kvar står också kritiken om att huvudpersonen tar alldeles för stor plats. Efter tvåan vet vi fortfarande inte mer om de fem andra drakkrigarna. Detsamma gäller skurken, en albinopåfågel som trots moraliskt högtstående föräldrar av grumliga skäl blir en blodtörstig psykopat. Det är en tråkig eftergift för de senaste decenniernas fascination för den oförklarliga ondskan och passande för två länder – Kina och USA – som fortfarande praktiserar dödsstraff.

Den svenska versionen dras ner ytterligare av en oinspirerad röstregi. Det är egentligen bara Calle Carlswärds livfulla tolkning av herr Ping, den nudelrestaurangdrivande gåsen (inte oväntad avslöjad som Pos adoptivfar i tvåan), som får godkänt. Resten av ensemblen presterar halvfärdiga prestationer i akut behov av personlighetstranplantation.

Här saknas glöd och övertygelse – kort sagt: liv. Av det lilla jag hört på trailrar och klipp ur originalet – med idel tungviktare som Jackie Chan, Dustin Hoffman, Michelle Yeoh och Gary Oldman – rekommenderar jag originalversionen.

Styrkan i Kung Fu Panda 2 ligger på det konstnärliga utförandet. Animationen och användningen av 3D-tekniken är särskilt under öppningsscenen, för- och eftertexterna inget mindre än bländande. Traditionella motiv blandas med moderna grepp både i bilderna och i musiken av Hans Zimmer och John Powell. Här pulserar den ljust komiska ådra som borde ha präglat filmen som helhet.