FFF-krönika 1: Dörrar in till nya världar

Två skräckfilmer: Romasanta och The Descent. En science fiction-film: Ainoa. Och två filmer som trotsar genredefinition: Nuit Noire och MirrorMask. Så ser tävlingsserien ut på årets upplaga av Fantastisk Filmfestival (FFF) i Lund.

Skräck- och science fiction-filmerna håller, intressant nog, en stramt allvarsam ton och saknar direkta återkopplingar till genrens klassiker, kanske en reaktion på decennier av galopperande självironi och alltmer långsökta referenser till tidigare verk.

Neil Marshalls (Dog Soldiers) The Descent, den bästa av genrefilmerna, handlar om en grupp kvinnor med smak för adrenalinkickar som beger sig på en ödesmättad vandring ner i en outforskad grotta långt in i Appalachernas vildmarker. Manusets rollporträtt är i svagaste laget, grottmonstren ett lite löjeväckande och egentligen onödigt inslag. Någon vidare logik ska man nog inte heller leta efter i handlingen. Men Marshall är i gengäld en tekniskt driven regissör som i högt tempo radar upp oväntade vändningar samtidigt som han piskar upp en hysterisk klaustrofobi. Filmen kommer att gå upp på svenska biografer senare i höst.

Min kandidat till årets Silvermelies är emellertid raka motsatsen till The Descent. Man skulle rent av kunna beskriva MirrorMask som en rundvandring i en datoranimerad konstinstallation, utformad under inflytande av bland andra Pablo Picasso, Salvador Dalì, Joan Mirò och Henry Moore. Samtidigt är filmen också en psykodramatisk resa in i en ung och själssårig kvinnas (Stephanie Leonidas) identitetskris efter att hennes mor hamnat på operationsbordet med osäker prognos.

Om det låter svårbegripligt så beror det just på att MirrorMasks kvaliteter inte så lätt låter sig beskrivas i ord. Kanske har serietecknarna Dave MacKean och Neil Gaiman (Sandman) inspirerats av Peter Greenaways ambition att göra film som snarare anknyter till konst- än till litteraturhistorien. Hursomhelst är det en film som måste upplevas och helst då på så stor bioduk som möjligt. Allra bäst hade den gjort sig i 3D på en Imax-biograf så att åskådaren själv hade kunnat stå vid tröskeln och kika in i denna fantastiska sagovärld.

Dessvärre planerar distributören Sony att enbart släppa filmen på DVD/VHS. Det skulle vara en säker dödsstöt för ett så egensinnigt verk som MirrorMask.

Kortfilmerna jag hittills sett når dessvärre överlag inte upp till den höga standard som FFF bjudit på under tidigare år. I tävlingsserien om Silvermeliesen är det bara tyska blandteknikfilmen (animation/spelfilm) Der Beste som håller måttet med sin underfundiga genreknorr i gränslandet mellan film noir och tecknade skräckserier av 1950-talssnitt.

På FFF:s genom åren allt växande och bredare repertoar finns det självklart många filmserier och specialarrangemang av minst lika mycket intresse som tävlingsserien. Retrospektiven av Terry Gilliam och Per Åhlin är ett måste, men även Asien- och Premiärserierna innehåller filmer som kanske inte kommer till den lite snåla svenska biorepertoaren men som ändå förtjänar att uppmärksammas. Mer om det när årets FFF-pristagare presenteras på måndag.