Ladder 49 – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Jay Russell. Skådespelare: Joaquin Phoenix, John Travolta, Jacinda Barrett, Robert Patrick. Längd: 1:55.

Om Kjell Sundvalls senaste så kallade komedi knappast var värd mer än den gäspande kritikerschablon jag avrundade med i fredags, så är Jay Russells minst lika klichéinfekterade brandmannadrama Ladder 49 direkt stötande för både publik och skildrad yrkeskår.

Joaquin Phoenix spelar irländsk-amerikanske Baltimore-brandmannen Jack Morrison, som blir instängd i en brinnande lagerbyggnad och ser tillbaka på sina tio år i jobbet. Och trots att filmhistorien inte är direkt nerlusad med brandmannadramer så blir återblickarna bara alltför välbekanta: den ärrade chefen (John Travolta) som faderlig mentor för den unge rekryten, översittaren (Robert Patrick) som snart tinar upp inför nykomlingens ärlighet och mod, tokroliga arbetsplatsskämt så vi ska se vilket hyvens grabbgäng vi har att göra med, hjärtevärmande räddningar i sista sekunden, tårfylld tacksamhet bland de räddade, firande av S:t Patrick’s Day på puben till tonerna av The Pogues, idealisering av hjältens enkla men rekorderliga kärnfamilj. Etc. Etc.

Men inte bara handlingen utan även skådespeleriet blir en orgie av stelt agerade och skorrande falska poser, där Travoltas förstoppade uppsyn under känslosamma scener borde ha gjort honom till en av favoritkandidaterna till priset för 2004 års sämsta rollprestation. Som om inte det var nog, har manusförfattaren Lewis Colick kryddat med åtskilliga trådslitna repliker som sedan länge borde ha svartlistats, till exempel: ”Jag är för gammal för den här skiten” (fälls två gånger i filmen).

Tillsammans med en total brist på såväl moralisk problematisering som konstnärligt temperament gör det att filmen mest ser ut som ett beställningsverk, en senkommen propagandasnyftare för en idealiserad amerikansk dådkraft i kölvattnet på attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001. Brandkårens militärliknande organisation, uniformer och ritualer vid parader, begravningar och medaljutdelningar blir här ställföreträdande skönmålning av till det yttre snarlika organisationer som polisen men i kanske synnerhet armén – bägge med en besvärande historia av korruption och övergrepp man nu kan undvika att rota i.