Hotel – Michael Tapper

Österrike 2004. Regi: Jessica Hausner. Skådespelare: Franziska Weiss, Marlene Streeuwitz, Rosa Weissnik, Birgit Minichmayr. Längd: 1:20.

Tjugoåriga Irene (Franziska Weiss) får arbete som portier på ett ensligt hotell i en skog efter att hennes föregångare Eva, en kvinna i samma ålder, spårlöst försvunnit under ett arbetspass. Med nästan helt uttryckslöst ansikte, stram hästsvansfrisyr och prydlig arbetsuniform strövar hon sömngångaraktigt omkring i en labyrint av känslokyla, alienation och andlig uttorkning.

Sociala och psykologiska ledtrådar har krympts till ett minimum. Dialogen är tämligen banal, om än flertalet repliker framsägs som om de var olycksbådande förebud. Handlingen består av en serie alldagliga scener iscensatta som teatrala tablåer till ljudet av volymförstärkta miljöljud: korridorers ventilationsbrus, summertoner från ljusrör i receptionen under nattetid, skedars repetitiva klirrande mot tallrikar vid personalens annars helt tysta samling kring matbordet.

Irenes hotell är med andra ord ett civilisationens ödeland hämtat ur ett otal konstfilmer under de senaste femtio åren: Resnais I fjol i Marienbad, Bergmans Tystnaden, Polanskis Hyresgästen, Kubricks The Shining. Och liksom i Polanskis och Kubricks alster glider huvudpersonens identitet ihop med föregångarens alltmedan gränsen mellan verklighet och dröm gradvis löses upp och slutligen bildar ett svart hål som uppslukar henne i den berättarmässigt öppna och föregivet mångtydiga finalen.

Formspråkets asketiska stramhet, med en skådespelarregi som kantrar åt levande dockteater i ett bildcollage från Hotell Stilleben, hade möjligen kunnat fungera med en något ambitiösare ansats till berättelse. Det har exempelvis Hausners mentor Michael Haneke visat med filmer som Pianisten och Funny games. Hotel är däremot ett psykodrama utan psykologi, en vag och uddlös samhällskritik berövad all social kontext, en konstnärligt menande gest på jakt efter en metafor och en skiss till en kortfilm som tänjts ut till långfilmsformat. Det är inte utan att man undrar om det rör sig om en formspråklig självparodi, avsiktlig eller inte.