Sverige 2005. Regi: Lena Lucki Stein. 
Medverkande: Gongorin Khaidav, Timburbataar Khaidav, Altansukh Khaidav. Länd: 1:12.
Ulan Bator, Mongoliet. Vid en busslinjes öde ändhållplats med utblick över enorma grässlätter mot en fond av blånande berg står medelålders Altansukh Khaidav och skriker efter sin döda mamma. Hon längtar efter att åter vara barn i den stora kommunistiska drömmen, då hon hade en familj och en världsgemenskap att vara del i. Nu drömmen slut och Altansukh – ensam, arbetslös, bitter – har bara kvar sin desperata längtan tillbaka till barndomens 1960-tal.
Den drömmen delades en kort tid av väninnan, arkitekten och scenografen Lena Lucki Stein. Det var för 35 år sedan. Nu har Stein återvänt till staden dit hennes polske far med familj skickades för att bygga om landet efter sovjetisk modell. Till sin hjälp har hon erfarne dokumentärfilmaren Jan Röed (Tong Tana) bakom kameran. Och det är hans bilder som lyfter scenen ovan.
Men Stein håller inte fokus, borrar sig inte in – varken bakom gårdagens kommunistiska kulissvärld eller dagens smärtsamma kollision med omvärldens marknadsekonomi. I stället blir filmen ett fragment familjealbum, ett fragment dagbok och alltför många osorterade vandringar i ett delvis förslummat Ulan Bator. Reflektionerna blir svepande och enkla, bilderna fångar ofta bara talande huvuden snarare än att – som ovan – försöka fånga rummet mellan raderna.
Genomarbetat manus efterlyses, liksom visuell gestaltningsförmåga. Två vanliga försyndelser i svensk film.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-04-29.