Tarnation – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Jonathan Caouette. Med: Jonathan Caouette, Renee LeBlanc, David Sanin Paz, Adolph Davis, Rosemary Davis. Längd: 1:28.

Regissören Francis Ford Coppola spådde för 25 år sedan att någon okänd tonåring en dag skulle använda den då nya hemvideotekniken till att producera ett filmkonstnärligt storverk. Dagen har nu kommit.

Tarnation är mer än en självbiografisk dokumentärdagbok 1983-2004 om uppväxten med en schizofren mor, hennes föräldrar och tonårstiden i den homosexuella vänkretsen i en fattig förort till Houston, Texas. Den är ett blodigt och frenetiskt pulserande stycke kött som skådespelaren Jonathan Caouette slitit direkt ur sin kropp för att ställa ut som konstverk.

I grävandet efter sin familjs dysfunktionella historia börjar Caouette då morföräldrarna Rosemary och Adolphe Davis gifter sig 1951 och får Renee, Jonathans mor. Utåt sett är Davis en amerikansk idealfamilj, där den vackra dottern redan innan tonåren blir reklamfotomodell. Bakom fasaden tickar en tragedi, när Renee efter ett fall från ett fönster sätts på regelbundna elchocker och psykofarmaka.

Sedan följer år av hippieliv med droger, varvat med dårhusvistelser. Ett kort äktenskap. Jonathan föds 1972. Maken Steve är redan borta ur familjen sedan länge. Renee sticker till Chicago, blir våldtagen, tar bussen hem, blir avslängd, sätts på hispan igen. Fyraårige Jonathan hamnar på fosterhem och utsätts för systematiskt våld.

Detta förspel fram tills 1983 skildras i ett aggressivt vrålande bild- och ljudcollage. En filmisk motsvarighet till Allen Ginsbergs hallucinatoriska dikter från just 1950-talet. Särskilt nyckelverket ”Howl”.

Sedan kommer filmen in som tonåringen Caouettes livlina. Tempot går i en något lägre växel. Via punkrockklubbar, de homosexuella vännerna och en lokal kritiker exponeras han för experimentfilm, gothrock, John Waters, skräck, Andy Warhol, independentfilm, George Kuchar, videoinstallationer, Hollywood mainstream, David Lynch. Samtidigt får han sin första videokamera. Han vänder den direkt mot sig själv och mot de filmer han använder för att både reflektera över världen och över sig själv.

Resultaten är emellertid varken navelskådande själsonanier eller postmoderna referensorgier, utan märkvärdigt disciplinerade försök att skapa konst. Caouette iscensätter sig själv i olika roller – ibland som kvinna, ibland som man – för att samspela med filmer, subkulturella trender i sin omgivning. Ibland tar han till poplåtar, läppsynkade till i hemmagjorda rockvideor. Detta varvas med bildmässigt expressiva iakttagelser av den egna vardagen.

Mycket är svartsynt, hetsigt, neurotiskt, rasande, passionerat, utflippat och lite tafatt på ett gripande sätt som bara en djärvt prövande tonåring kan åstadkomma. Men det imponerande formmedvetna filmspråket och det blodiga allvaret tar man inte miste på. Inte ens i de mest absurda B-skräckfilmsparodierna.

Tarnation är inte bara en sammanfattning av Caouettes personakt sammanvävd med hans privata filmhistoria, utan också en film om att med biografen som skolsal erövra ett konstnärligt redskap. Det är med spänning jag ser fram emot hans film nummer två.