Star Wars, Episod III: Mörkrets hämnd

USA 2005. Star Wars, Episode III: Revenge of the Sith. Regi: George Lucas. Skådespelare: Natalie Portman, Hayden Christensen, Ewan McGregor, Samuel L. Jackson, Christopher Lee, Ian McDiarmid. Längd: 2:20.

Blixt Gordon-serietidningar och ett porträtt av den ryske filmkonstnären Sergej Eisenstein. Det är manusförfattaren Jay Cocks (Gangs of New York) minne av interiören i unge George Lucas lägenhet.

Tredje och avslutande episoden av Star Wars-sagans andra trilogi använder mer än de tidigare filmerna stilgrepp inspirerade av dessa förebilder för sitt berättande. Och här hämnas Lucas direkt på den amerikanska högerns kidnappning av filmseriens mytologi under Reagans 1980-tal genom direkta anspelningar på nykonservative president Bush II:s bedrägliga krigspolitik som politisk härskarteknik.

Alla som följt filmserien vet att Mörkrets hämnd är episoden där silkestungade senator Palpatine (Ian McDiarmid) slutligen röjer sin verkliga identitet som den ondskefullt intrigerande Sith-riddaren Darth Sidious, förvandlar den federativa Republiken till diktatoriskt Imperium, installerar sig som kejsare och lockar över Jedi-riddaren Anakin Skywalker (Hayden Christensen) till den mörka sidan av Kraften.

Parallellen mellan Palapatines manipulativa krigshets och Bush II:s dubiösa motiv bakom Irak-kriget är ofrånkomlig, särskilt när filmens premiär sammanfaller med att oppositionen mot kriget raskt växer i USA. Lucas understryker sambandet ytterligare när Anakin – manad av Palpatin att se världen i svart eller vitt (där hans sida, ironiskt förstås, är svart) – härmar Bush II:s varning till alla med avvikande åsikter om hans krig mot terrorism: ”Du är antingen med mig eller mot mig”.

Tyngdpunkten i Mörkrets hämnd ligger emellertid på ett pärlband av flyhänt regisserade och klippta actionsekvenser, där halsbrytande jakter i olika rymdfordon eller på utomjordiska riddjur utmynnar i intensiva svärdsdueller. Filmen målar med en så episkt bred pensel att det krävs ett uppslagsverk för att hålla reda på alla snabbt förbisvischande bifigurer, livsformer och planeter. Psykologisk fördjupning, skådespelarteknik och logiskt intrigsnickeri har emellertid aldrig legat för Lucas.

I stället ska Mörkrets hämnd främst avnjutas som serietidningspräglad rymdopera för fans som kan allt om Star Wars-mytologin innan de går in i biosalongen. Lucas har reducerat sin konstnärliga akilleshäl – de stelbenta rollgestaltningarna och den kantiga dialogen – till stenografisk minimalism. De skissartade rollporträtten och luckorna i handlingen fyller hans hängivna supportrar i med det tjugotal bästsäljarromaner och tiotal dataspel kring filmserien som, tillsammans med andra biprodukter, hittills givit Lucas cirka nio miljarder dollar i intäkter utöver de tre och en halv miljarder han fått in på de tidigare titlarna i filmserien. Och då ska vi inte tala om den galax av inofficiella Star Wars-sajter med diskussioner om allt från prinsessan Leias kanelbullefrisyr till uttalsregler för wookies och Anankins terapibehov.

Övriga filmintresserade med Eisensteins Ivan den förskräcklige i gott minne kan ägna sig åt att notera hur förändringar i kostym, arkitektur, ljussättning, bildkomposition och musik samspelar med Anakins resa från ljus till mörker, kärlek till hat, och Republikens omvandling från tolerant demokrati till folkmördande diktatur. Musikintresserade kan koncentrera sig på John Williams ibland väl bombastiskt överlastade men ofta även klurigt kommenterande symfonistycken. Här finns det rika uttrycksregister många letar efter i det haltande skådespeleriet.