USA/Storbritannien 2004. Regi: Matthew Vaughn. Skådespelare: Daniel Craig, Colm Meany, Michael Gambon, George Harris. Längd: 1:45.
Regissören Matthew Vaughn var tidigare producent till Guy Ritchies Lock, Stock and Two Smoking Barrels och SNATCH. Med förebild i Tarantinos självmedvetna referensorgier till bland annat regissörerna Godard och Melville, tecknade serier, japanska yakuzafilmer och 1960-talets polisserier på TV inspirerade de en våg brittiska kriminalfilmer i slutet av 1990-talet som den inhemska kritiken betecknade som ”gangster light”.
Mot den bakgrunden måste prologen till Layer Cake ses som denna kortvariga undergenres gravskrift, en programförklaring som visar hur absurd dess hyperstiliserade ”Cool Britannia”-bild av gangstervärlden egentligen är. Och just de modeposerande gangstervalparna med köns- och svordomssmorda käftar som där var hjältarna idiotförklaras här. I stället återför Vaughn genren till den tidigare ”gangster heavy”-varianten, präglad av kärv vardagsrealism, naturalistiskt skådespeleri och en samhällskritisk udd.
Sammanbitne Daniel Craig spelar en namnlös, tjänstemannamässig mellanhand i en narkotikahandel som efterhand visar sig vara fullt integrerad i samhällsstrukturen och därmed också klassamhället (titelns ”layer cake”). Bakom den för genren typiske vulgäre uppkomlingen till boss som han tror styr handeln döljer sig en storföretagare (Gambon) med kontakter i statsförvaltningen.
Själv tror huvudpersonen – även det med ironisk pik till Ritchies gangsterintriger – att han ska kunna kunna dra fördel av det farliga läge som uppstår när en serbisk liga kommer för att ta tillbaka det parti ecstasytabletter som stulits från dem och som han satts av sin boss att sälja. Men den illusionen klipps brutalt av i finalens både eleganta och genreklassiska dubbelskruvning.
Tyvärr har Vaughn inte varit lika flitig i sin uppgörelse med genrens ofta sadistiska kvinno- och bögförakt. Här finns fortfarande en vandrande femme fatale-kliché av 1940-talssnitt som huvudpersonens kärleksintresse, lika tröttande är analsexanspelningarna även om de förses med en ganska kul knorr när en gangster utbrister att ”kvinnor är för bögar”.
Layer Cake har också ett problem med själva berättelsen, som hela tiden spretar ut i tämligen oväsentliga sidospår – en del för all del ganska underhållande – som förtar spänningen från det gangsterkrig som lurar i bakgrunden. Tillsammans med Mike Hodges I’ll Sleep When I’m Dead, som tyvärr gick direkt till videohyllorna, finns här ändå ett frö till genreförnyelse som lovar gott för framtiden.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-05-27.
