Världarnas krig – Michael Tapper

USA 2005. War of the Worlds. Regi: Steven Spielberg. Skådespelare: Tom Cruise, Miranda Otto, Tim Robbins, Dakota Fanning, Justin Chatwin. Längd: 1:56.

H.G. Wells’ Världarnas krig är mer än en klassiker, den är en av tidernas största bästsäljare och har aldrig gått ur tryck sedan den utkom 1898. Att filmatiseringarna trots det blivit få har två orsaker: kostsamma visuella effekter och den annars filmintresserade Wells trilskande med rättigheterna efter besvikelsen på Hollywoodversionerna av Osynlige mannen och Doktor Moreaus ö – filmatiserade under titlarna The Invisible Man (1933) respektive Island of Lost Souls (1932).

Romanens nyskapande kombination av kärv vardagsrealism, högteknologisk science fiction, biblisk apokalyps och rafflande actionäventyr levde emellertid vidare i nya, fantasifullt illustrerade bokupplagor. Tillsammans med Orson Welles’ ryktbara, panikskapande radiodramatisering i fejkat nyhetsformat för amerikanska CBS den 30 oktober 1938 lockades ständigt nya läsare.

1950-talets våg av rymdinvasioner på bio var alla mer eller mindre kalkerade på Världarnas krig. Då gjordes också den första filmversionen, som Oscarbelönades för sina effekter men som knappast är minnesvärd för något annat. Sedan dess har Wells’ interplanetariska krig levt vidare som förebild till tv-serier som V (1983–85) och blockbusters som Independence Day (1996).

Efter ett halvt århundrade av idel imitationer är Steven Spielbergs bioaktuella film därför en välkommen återgång till originalet. Och faktiskt är det en tämligen trogen version som nu släpps – 107 år efter romanen – om än handlingen har uppdaterats till nutid och öppnar i samma alldagliga New Jersey-miljöer som Orson Welles förlade radiodramat till.

Tom Cruises gör ett utmärkt porträtt av den kantige, 40-årskrisande och omogne hamnarbetaren Ray Ferrier, som ovanligt nog i blockbustersammanhang är en mer sammansatt och mindre smickrande huvudperson än romanhjälten.

Däremot har överföringen av den socialistiske samhällskritikern Wells’ ironiska allegori över Storbritanniens brutala världsimperialism under 1800-talet fått en mer ambivalent innebörd. Den förstulna repliken om att ockupation aldrig kan vara framgångsrik väcker visserligen tanken på berättelsen som en parallell till 1900-talsstormakten USA:s militära och industriella utrikespolitik efter andra världskriget. Men upptaktens fallande hus, flyende människor, hysteri kring terrorism och dröjandet vid bilder på saknade drar snarare associationerna till mediebilderna kring händelserna den elfte september 2001 vid World Trade Center.

Wells-älskarna får därför glädjas med resten av publiken åt Spielbergs tämligen trogna återskapande av författarens febriga undergångsvision, då mänskligheten koloniseras av en än (även bokstavligt talat) blodtörstigare art med skrämmande massförstörelsevapen.

Vissa spännings- och actioninslag ligger kanske väl nära tidigare höjdpunkter i veteranregissörens filmografi, exempelvis scenen då huvudpersonerna försöker undkomma fiendens spanare i en källare. De som sett velociraptorernas jakt på två barn i ett kök i Jurassic Park eller robotspindlarnas sökande efter huvudpersonen i Minority Report känner igen sig. Ändå lyckas Spielberg både variera receptet och mjölka scenen för maximal publikeffekt med sådan bravur att man gärna förlåter honom återanvändningen.

FOTNOT: Hela romanen Världarnas krig och manuset till Orson Welles radiopjäsversion finns lättillgängliga för läsning och utskrift på ett flertal internetsajter om H.G. Wells. Tre andra filmversioner av Världarnas krig – alla amerikanska – har varit i produktion under senaste året, varav två spelfilmer i regi av Tim Hines respektive David Michael Latt. Hines’ film smögs upp på DVD för två veckor sedan, Latts har premiärsatts dagen innan Spielbergs version. Den tredje är en helt datoranimerad film av Jeff Wayne (som även gjort en musikalversion av boken) med premiär 2007.