USA 2005. Regi: Christopher Nolan. Skådespelare: Christian Bale, Liam Neeson, Michael Caine, Morgan Freeman, Katie Holmes. Längd: 2:20.
Just som innovative serieskaparen Frank Miller avslutar sin senaste volym om Batman – Batman mot Al-Qaida, enligt upphovsmannen själv – introducerar Warner Bros. och DC Comics en ny och ytterst Miller-inspirerad filmserie utan att nämna dennes namn i eftertexterna.
Visserligen är större delen av rollgalleriet och en del av bakgrundsteckningen, liksom i 1990-talsfilmerna, plockade här och där ur seriens hela historia från 1939 och framåt. Men den apokalyptiska nattvärlden i amerikansk storstadsmiljö, huvudpersonens balansgång på en moralisk knivsegg mot brottsligheten och betoningen på mörkt psykodrama snarare än action och visuella effekter bär Millers distinkta signatur.
Eller vad sägs om filmens dramatiska klimax: En galen sekt under ledning av andliga puritanerna Ra’s Al Ghul (Ken Watanabe) och Henri Ducard (Liam Neeson) som ska krascha ett tåg med ett nytt nervgasvapen i Gotham Citys centrala skyskrapa för att förinta en dekadent civilisation? Låter inte det som Batman mot Al-Qaida?
Detta är alltså ingen kritik mot filmen, enbart mot snålheten i att bara ge ursprunglige upphovsmannen Bob Kane hela äran i eftertexterna (inte heller seriens centrala manusförfattare Bill Finger eller Jerry Robinson ges något erkännande). För genom att kombinera seriens stilistiska rötter i 1930-talets skräckfilm och exotiska matinéäventyr med Millers psykologiska svärta och grepp hämtade från det intrikata, berättartekniska pussel han lade i genombrottsfilmen Memento har brittiske regissören och manusmedförfattaren Christopher Nolan gjort den Batman-film som många hoppades på 1989.
Överhuvudtaget domineras filmatiseringen av denna ärkeamerikanska serie av britter på gott och ont. Skådespelarinsatserna är definitivt på gott. Christan Bale är närmast perfekt som ”den mörke riddaren” Batman alias miljardären Bruce Wayne, en vandrande vulkan av uppdämda skuldkänslor, hämndbegär och tragiskt utanförskap. Hans mer sansande motsvarighet bland vanliga döda är Gary Oldmans Jim Gordon, en luttrad men hederlig kriminalare i en genomkorrumperad yrkeskår. Och som hans ondskefulla skuggsida vandrar Liam Neesons förföriskt cyniske Henri Ducard och lockar med sina förkastelsedomar över mänskligheten.
Malplacerad är däremot den annars utmärkte Tom Wilkinson som maffiabossen Carmine ”The Roman” Falcone. Till varken utseende, dialekt eller skådespeleri övertygar han för en sekund som en modern Al Capone. Men kanske allra mest betänklig är Michael Caines betjänt Alfred.
Så länge Alfred i seriens anda assisterar Wayne/Batman under lakoniska kommentarer fungerar det utmärkt som komiska pauseringar i det annars så sammanbitet bistra dramat. Men när han då och då utbrister i gråtmilt överspända lovsånger över sin herres rättmätiga status som övermänniska och överklass, då luktar det unken brittisk viktorianism – miltals från den amerikanska populärkulturens demokratiska traditioner.
Sammantaget får dock Nolans nytändning av serien högt betyg, i synnerhet för hur väl hans genremedvetna användande av mellankrigstidens stilgrepp och mörka framtidsvisioner passar för att i sagans form skildra hotbilder i vårt eget begynnande 2000-tal.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-07-27.