Goal! – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Danny Cannon. Skådespelare: Kuno Becker, Alessandro Nivola, Stephen Dillane, Anna Friel. Längd: 1:58.

”Du är bara en knäskada från att vända hamburgare.” Den mexikansk-amerikanske fotbollstalangen Santiago Munez (Kuno Becker) vet att han lever i en fotbollsdröm född ur världens alla tecknade Benny Guldfot-serier. Från flykten som tioåring från Mexiko till USA via tio år med skola och dubbelarbete på näringspyramidens botten i Los Angeles ligger allt i försynens makt.

Det är inte en fråga om utan när han ska bli upptäckt. En amatörmatch i en park. En avdankad talangscout från hyggliga Newcastle, England. Sedan ligger vägen utstakad med några små gupp på vägen så att filmen också blir en gammaldags moralisk vandring från naiv pojkspoling via livets alla frestelser till att bli en plikttrogen och ansvarsfull kugge i laget och samhällsmaskineriet.

Producenten och Disney-partnern Jerry Bruckheimer har strött lite extra drömskt Tingeling-glitter och lagt på sin sedvanliga bullrande musiktapet för att göra Goal! till en amerikansk askungesaga där rännsten byts till rikedom. Sedan har han utlokaliserat den i USA:s trognaste allianspartner och snart 51:a delstat, Storbritannien.

Men mitt i denna klichéfest av motgångar och höjdpunkter, hjärta och smärta, snälla fadersfigurer och elaka avundsjuklingar lyckas Danny Cannon (The Young Americans, CSI) ändå förmedla en äkta kärlek till fotbollen som då och då spränger sig ut ur Bruckheimers hötorgskonst. Jag talar då inte bara om matcherna, där han snyggt om än lite slitet fejkar fart, spänning och pseudo-dokumentär känsla genom att klippa bort var tredje bildruta på en plötsligt kornig film samtidigt som han skakar kameran.

Nej, det handlar i stället om de små ögonblicken då det bara är Santiago och fotbollen, en pojke som inte slutat leka, som hittar magiska stunder av absolut närvaro och livsglädje. Här har Cannon god hjälp av Beckers återhållsamma skådespel, som med kroppens hela register förmedlar Santiagos ständiga pendling mellan inspirerad djärvhet och dåligt självförtroende.

Övriga i rollgalleriet är knappt mer än snabbt skissade bakgrundsfigurer. Och de uppdykande stjärnorna – Zinédine Zidane, David Beckham, Patrick Kluivert, Alan Shearer och, förstås, Sven-Göran Eriksson – skymtar i korta gästspel, gjorda lite i förbifarten med en godmodig klackspark. Just som i en sporttokig grabbs önskedröm.

Del 2 är redan inprickad för maj 2006. Då ska Santiago gå vidare till en europeisk storklubb (efter mötet med Beckham – gissa vilken?) innan han i del 3 når sin idrottskarriärs största orgasm i World Cup. Återstår att se om de magiska stunderna återkommer eller om bara klichéerna lämnats kvar kring den centrala produktplaceringen av ett sportklädesföretag.