Det levande slottet – Michael Tapper

Japan 2004. Hauru no ugoku shiro. Regi: Hayao Miyazaki. Röster i originalversionen: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin. Röster i svenska versionen: Vanna Rosenberg, Kim Sulocki, Siw Malmqvist, Johan Ulveson. Längd: 1:59.

Japanske animationsmästaren Hayao Miyazaki har med rätta vunnit världsrykte för sina naturmystiska och egenartade långfilmer i nära beröring med hemlandets folktro och sägner, senast Oscarbelönade SPIRITED AWAY. När han nu med Det levande slottet, fritt efter brittiska Diana Wynne Jones fantasyroman från 1986, flyttar över till ett mytiskt Centraleuropa kring 1900 har det emellertid kommit sand i magimaskinen.

Redan i upptakten blir trollkarlen Haurus motiv till att föra bort Sofie från arbetet i föräldrarnas hattaffär till en Trollkarlen från Oz-version av ett krigshärjat operett-Europa irriterande vagt snarare än kittlande gåtfullt. Så småningom växer det fram en antydd kärlek mellan dem, dessvärre utan att några nämnvärda känslor ångar från filmduken. Motsvarande framställs den svartsjuka Ödehäxan, som förvandlar Sofie till en 90-årig gumma och skickar ut henne i världen för att försöka häva förbannelsen, snarare som en vanlig gråtrist surkärring än den skräckinjagande urkraft hon är i romanen.

Det är med andra ord som filmen tömts på blod och temperament, isande svärta och jublande ljus, hat och kärlek. Och det återklingar även i den långsamt meandrande intrigen, där huvudpersonen – likt publiken – förgäves väntar på att något ska hända som ger berättelsen styrfart, tempo och en meningsfull innebörd.

Bilderna av det i pastoralt landskap levande, kringvandrande slottet byggt av hus- och fabriksdelar är både fascinerande och vackra. Antikrigsbudskapet är för all del angeläget. Men det räcker inte på långt när för att skapa mer än en serie bildsköna motiv som, att döma av den ojämna tekniska kvaliteten på teckningsstilen genom filmen, ser ut att ha tillverkats och fogats samman i alltför stor hast.

Kanske var det kulturkrocken med europeisk mytologi och historia som spökade, kanske var det en alltför forcerad produktionsprocess för att rida på framgången med Spirited Away. Hursomhelst hoppas jag att Miyazaki snarast återfinner sin magiska motivvärld och den genomtänkta undertext av civilisationskritik som blivit hans adelsmärke.