Legenden om Zorro – Michael Tapper

USA 2005. The Legend of Zorro. Regi: Martin Campbell. Skådespelare: Antonio Banderas, Cathrine Zeta-Jones, Rufus Sewell, Adrian Alonso. Längd: 2:11.

Legenden om Zorro, en fri fortsättning på Zorro – den maskerade hämnaren (1998), vill vara ett klassiskt matinéäventyr. Och en historisk berättelse om hur Kalifornien blev USA:s 31:a delstat. Och en heroisk upprättelse för den ekonomiskt och politiskt allt viktigare gruppen spanskättade amerikaner. Och en politisk allegori om samtiden. Ingendera lyckas.

Jag har alls inget emot att man åkallar matinélegenderna Douglas Fairbanks eller Errol Flynns andar för att med gott humör göra en skamlös cliffhanger åt sin egen tids filmdukar. Det lyckades Spielberg och Lucas bra med i Indiana Jones-filmerna (nåväl, åtminstone i film 1 och 3). Martin Campbell, som även regisserade 1998 års Zorro, försöker också hålla intresset upp med ständiga kärleksförvecklingar, sista-sekunden-vändningar, fäktscener och spektakulära stuntinslag. Men det speedade tempot kan ändå inte dölja svagheterna.

Till att börja med har man ingen berättelse, utan en knasigt tillkrånglad och långa stunder obegriplig serie händelser som påstås hänga samman med Kaliforniens inträde 1850 i den amerikanska unionen: En mystisk fransk greve (Rufus Sewell) bosätter sig i Zorros (Antonio Banderas) kaliforniska byhåla Los Angeles och bygger upp en paramilitär styrka samtidigt som han framgångsrikt uppvaktar fru Zorro (Catherine Zeta-Jones), som går med på frieriet eftersom hon utpressas av elaka Pinkerton-detektiver att skilja sig från herr Zorro så hon kan spionera på grevens tvålimport…

Tvärtemot filmens förmodade heroisering av spansk-amerikaner, så bygger passionstriangelns förvecklingskomedi lika mycket på paret Zorros grovkorniga latinos-stereotyper som på Rufus Sewells karikatyr av en amoralisk och arrogant aristokratfransos. Då skådespelarna grimaserar och spelar över som värst, undrar jag om de inte medvetet kommenterar det knackiga manuset. Se bland annat Antonio Banderas amatörmässiga fyllescen – en imitation av Lee Marvin i cowboykomedin Cat Ballou, komplett med matchande full häst – medan han levererar den generande skilmässobittra repliken: ”Ingen lämnar min tequilamask dinglande i vinden”.

När filmen slutligen utmynnar i en Dan Brown-liknande konspiration mot Amerika från ett hemligt sällskap med rötter i Tempelriddarorden, då överansträngs inte bara all logisk rimlighet utan även filmens allegori om samtiden. I stället för USA:s verkliga historiska ärkefiender fram till 1850 – Spanien, Mexiko och det brittiska imperiet – kommer alltså hotet här från det land som med flotta och annan militär hjälp mer än någon annan hjälpte de ursprungliga tretton amerikanska kolonierna till självständighet: Frankrike.

Snacka om historierevisionism som på beställning från Vita Huset! Det ska bli mycket intressant att se de franska tidningarnas kommentarer när filmen får sin världspremiär i morgon. Om de nu bryr sig, förstås.