Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse

Storbritannien/USA 2005. Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit. Regi: Nick Park, Steve Box. Röster i originalversionen: Peter Sallis, Ralph Fiennes, Helena Bonham Carter, Peter Kay. Svenska röster: Hasse Jonsson, Pernilla Wahlgren, Mattias Knave, Hans Wahlgren. Längd: 1:34.

Just som datoranimation såg ut att ta över hela genren, kommer två filmer som med traditionella tekniker helt ställer årets konkurrenter i skuggan: Tim Burtons dockanimation Corpse Bride (premiär: 2 december) och Bristol-baserade filmfabriken Aardmans leranimation Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse. Den senare är dessutom anmärkningsvärd för sin uppfriskande befrielse från trendigt svartsynt ironi och mobbingjargong, en hyllning till rättfram men intelligent humor för barn i alla åldrar.

Tio år efter kortfilmen Nära ögat (A Close Shave, 1995) är äntligen den lätt förvirrade ostälskaren och amatöruppfinnaren Wallace (Peter Sallis) tillbaka. Som vanligt ser hans något mer begåvade följeslagare, den stoiskt tigande hunden Gromit, till att vara till hands som ständig räddare i nöden.

I bakgrunden skymtar ett skruvat retroporträtt av Storbritannien på drift någonstans mellan 1950 och nu. Nick Park och hans team på Aardman fångar på pricken landets ultrakonformism i sällsam kombination med en fascination för långsökta, science fiction-betonade äventyrsberättelser kring groteska superskurkar – alltifrån Sax Rohmers Fu Manchu till Ian Flemings James Bond.

Feathers McGraw, filmhistoriens ondskefullaste pingvin tillika mästertjuv i Oscarbelönade Fel brallor (The Wrong Trousers, 1993), blev Aardmans svar på Bond-filmernas ultra-elaking Ernest Blofeldt. Det är en stum men oförglömlig karaktär som jag hoppas snarast rymmer snarast från fängelset och in i en kommande film. Tills dess hittar ni honom i ett Wallace & Gromit-tv-spel som utkom häromåret.

Varulvskaninens förbannelse vänder emellertid blicken mot en annan brittisk tradition: skräckberättelsen. Och man har lånat åtskilligt av ärofyllda bolaget Hammers skräcklandskap och stämningar, om än berättelsen är avpassad för barn från sexårsåldern och uppåt.

Ett vegetarianskt monster hotar här den brittiska medelklassidyllen men också Lady Campanula ”Totty” Tottingtons (Helena Bonham-Carter) årliga grönsakstävling. Ständige friaren Lord Victor Quartermain (Ralph Fiennes) vill skjuta odjuret – och för all del det mesta som rör på sig – men han får snart en rival i Wallace, som utvecklat en humanare metod mot morotslandets fasa.

På vägen mot den oundvikliga slutuppgörelsen dem emellan skymtar ett budskap – en fortsättning från Aardmans förra film, Flykten från hönsgården (Chicken Run, 2000), om djurens rätt och okränkbara värde. Drastiskt och underhållande illustrerat, utan pekpinnar.

Inte ens den otrendigaste av animationsfilmer kan förstås motstå visuella gags och referenser till tidigare filmer. Varulvskaninens förbannelse citerar bland annat Den långa flykten (Watership Down, 1978), King Kong (1993) och, förstås, Varulven (The Wolf Man, 1941). Ändå undviker man simpla flabbeffekter och slappt fyllningsmaterial för att dölja den egna bristen på fantasi. Inslagen slängs i stället ut lite i förbifarten, och hänvisningarna varieras på ett drastiskt och påhittigt sätt samtidigt som de har en logisk, bärande funktion i handlingen.

Decenniet efter Toy Story (1995) satte igång trenden mot datoranimation är det intressant att notera hur väl Aardmans leranimation (ok, med en del datorskapade bakgrunder och inslag) står sig i konkurrensen. Tekniken är omständig, arbetet långsamt. Det dröjer mellan filmerna. Men den väntan är en Wallace & Gromit-film väl värd.