USA 2005. In her shoes. Regi: Curtis Hanson. Skådespelare: Cameron Diaz, Toni Colette, Shirley McLaine, Francine Beers. Längd: 2:10.
Det börjar som en snyftare. 30-någonting Rose (Toni Colette) har lycka i juristkarriären men inte med män. Stram hårknut i nacken, maskulina kläder, förfulande glasögon och Woody Allen-stamning när hon ska prata om något personligt.
Likt sina filmsystrar bibliotekarierna i de klassiska Hollywood-filmerna framstår hon som en neurotisk vuxenversion av präktighetsidealet Spara från Lyckoslanten: En modern sömngångartörnrosa som väntar på att Prinsen en dag ska komma, släppa ut hårknuten, lyfta av hennes glasögon, säga ”Hey, but you’re beautiful!” och med en kyss väcka den slumrande inre Kvinnan.
I rollen som hennes lika tragiska motsats, slarvern Slösa, ser vi Roses syster Maggie (Cameron Diaz): En överårig tonårsbimbo som super och knullar bort sitt liv utan tanke på varken intellektuell stimulans, trygg anställning, övergångsålder eller pensionsförsäkringar. Även hon ser ut därefter: Som Cameron Diaz. Men i behov av hjärntransplantation.
Berättelsens inledande vassa kanter och två ypperliga skådespelerskor ger filmen en gnista av liv där liklukten från gamla madonnan-och-horan-klichéer skulle ha legat tjock. Diaz spelar Maggie som en mardrömsversion av sitt sexbombsgenombrott i Mask. Colette gör dygdemönstret Rose till en neurotisk kontorsmartyr.
Men just som det börjar bli intressant – när Slösa snyltat sig igenom Sparas alla tillgångar: lägenhet, pengar, kläder, potentiella pojkvän tills de båda blivit känslomässigt utbrända vrak – då vänder berättelsen tvärt till en fegt försonande komedi.
Maggie flyttar till stålmormor Ella (Shirley McLaine) på pensionärsreservat i Florida och finner lyckan i arbete och poesi. Rose stannar i Philadelphia för söka lyckan i en bohemisk klassresa neråt och finner på kuppen man som älskar henne för hennes inre skönhet. Sensmoralen i finalens östrogenutopiska vision är lite diffus, men handlar möjligen om vägen till sann lycka och människovärde bortom sexuella kickar eller ekonomisk framgång.
McLaines klämkärva Madame Sousatzka-typ ska förmedla livsvisdom men förblir bara skissartad, även om både hon och i synnerhet hennes än pantertantigare väninna Mrs. Lefkowitz (Francine Beers, som är mitt stalltips för nästa års birolls-Oscar) har fått filmens mest slipade repliker.
Sammanfattningsvis: Ojämnt manus med en i synnerhet mycket svag sista, tredje akt. Curtis Hansons (L.A. Konfidentiellt) bildstil är denna gången trist och anonymt. Med huvudpersonerna och en del bifigurer lyckas han betydligt bättre.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-11-04.