Elizabethtown – Michael Tapper

USA 2005. Regi: Cameron Crowe. Skådespelare: Orlando Bloom, Kirsten Dunst, Susan Sarandon, Alec Baldwin. Längd: 2:03.

Cameron Crowes (Jerry Maguire) nya film Elizabethtown har alla förutsättningar att bli en strålande komedi: Underfundig – bitvis medryckande kvick – dialog. Gediget skådespeleri, även av den annars ytterst ojämne Orlando Bloom. Och handlingen är på papperet en tidlös moralitet om verklig lycka och framgång värdig en Frank Capra eller en Preston Sturges, om den skrivits under det klassiska Hollywoods glansdagar för sisådär 60-70 år sedan.

Geniförklarade skodesignern Drew (Bloom) förnedras och förpassas tillbaka i rännstenen efter att han tillfogat sitt Nike-liknande företag en miljardförlust med konsumentutskrattade innovationen Späsmodic (jodå, svenskt ä). Förkrossad arrangerar han för sitt självmord bara för att i det kritiska ögonblicket kallas till en begravning hos släkten i Kentucky, där han inleder en neurotisk av/på-förbindelse med pratsjuka flygvärdinnan Claire (Kirsten Dunst).

Men av det som skulle ha blivit huvudpersonens infernovandring från ångestfyllt skymningsland till jublande soluppgång i kärlekens tecken blir det mest en lojt irrande flanering i småtrist gråväder.

Mest förödande är att Crowe inte verkar veta vad han ska berätta om. Vi får först reda på att Drew knappt kände sin far. Sedan slår Crowe plötsligt till från ingenstans med översockrade, hyllande minnesbilder av pappan som hämtade ur en reklamfilm för något kameramärke. Samma förströdda och motsägelsefulla behandling får Claire, som verkar skifta personlighet för varje scen. Andra bifigurer som slacker-kusinen Jessie (Paul Schneider) och Drews mamma (Susan Sarandon) hinner knappt introduceras som väsentliga för handlingen innan de raskt försvinner spårlöst igen.

Alla dessa stickspår – i scener som varar en-två minuter för länge och där dramatiken ofta ersätts med en pophistorisk mix av kända hits och obskyra B-sidor – gör att filmen snart går på tomgång och utmynnar i en blandning av förvirring och likgiltighet. Crowe lär ha klippt ner filmen med cirka 20 minuter efter en kritiserad festivalvisning i Toronto i september. Men den skulle behövt mer trimning än så, och då redan på manusstadiet.