Limitless – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Neil Burger. Skådespelare: Bradley Cooper, Abbie Cornish, Robert De Niro, Anna Friel. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.54.

I Frankenstein (1931) utbrister titelpersonen extatiskt ”Nu vet jag hur det känns att vara Gud” när han fått liv i sitt monster. Här blir Eddie Morra (Bradley Cooper) Gud när hans Frankenhjärna visar fyrsiffrig (!) IQ. Åtminstone om man får tro Wall Street Journal.

Morra har nämligen tagit smartpiller – inte intelligens- eller visdomspiller – och blivit alla tiders börsmatador. Mer skrämmande än pillret är att vi enligt filmen lever i en civilisation där kvartalsklippare och supermodeller är våra nya gudar. Att Morra osjälviskt skulle använda sin förmåga till att göra något vettigt för hela mänskligheten finns inte ens som tanke.

Även som thriller är filmen märklig. Om pillren är så ovärderliga, varför skickar kostymgrabbarna i samhällspyramidens topp en ensam sextioårig gubbe med kniv att ta kål på konkurrenterna? Svaret ligger inte enbart i filmens budget utan också i filmmakarnas slarviga smartness.

Istället för att tänka genom intrigen – särskilt finalen blir en slarvigt hoptotad historia – försöker de blända oss med ögongodis. Pillereffekten synliggörs med extrema vidvinkelobjektiv, uppskruvade färger och snabba åkningar genom Manhattan. Men denna förmodat sinnesvidgande musikvideotripp blir varken cool eller begriplig. Bara knasig. Är det en tillfällighet att De Niros superkapitalist heter Van Loon?