Zlatans näsa – Michael Tapper

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2025. Regi: Nils och Olle Toftenow samt Mathias Rosberg. Med: Claes Ekman, Marianne ”Majsan” Kristiansen, Bogdan Kotenko, Beau Abbott. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.23.

Zlatans näsa är inte den första dokumentären som tappar tråden under inspelningen. Men när man gör det under mer än halva speltiden blir titeln missvisande. Filmen borde döpts om till ”Mästerdetektiven Claes Ekman och mysteriet med Zlatans försvunna näsa”.

Kopior av bronsnäsan har sålts på nätauktion, vilket gjort originalet än mer mytomspunnet. MFF-supporterprofilen John Taylor hävdade att den visats upp i ett band runt någons hals på en nyårsfest. Klart var i alla fall att den fått ett symbolvärde för alla MFF-fans som känt sig förrådda av att Zlatan 2019 gått in som delägare i Hammarby IF. Hade statyn inte haft brallor, skulle de sågat av en annan del. Näsan blev ett substitut.

För två år sedan erbjöd en grupp som kallade sig The Noze Club att sälja den föregivet riktiga kranen till Milanos borgmästare Giuseppe Sala för 100 000 euro, cirka 1,1 miljon kronor. Det blev ingen affär, och sedan dess har ryktena fortsatt.

Att berätta sanningen om vad som hänt är ett grävjournalistiskt jobb, men trender i tiden styr trion Nils och Olle Toftenow samt Mathias Rosberg att sälja in filmprojektet till SVT som ett true crime-drama. Så blir det. Fast det går inte som de hade tänkt sig.

Hjälp hämtar de från en privatdetektiv. Inget konstigt med det, så gör även undersökande journalister i USA. Göteborgaren Claes Ekman visar sig emellertid vara mer av en överårig Kalle Blomkvist än en rutinerad supersnok.

Inte ett enda spår av värde hittar han, och fotarbetet på krogarna runt Möllevångstorget för att leta tjallare består mest i att han skryter vitt och brett om sina deckarmeriter. Det är något som inte stämmer med deckarproffset. Äkta vara jobbar diskret och effektivt. Den här gubben gör precis tvärtom.

Utan andra uppslag bestämmer sig regissörsteamet för att göra en film om Ekmans deckarfantasier i stället. En kalkonfilm visar det sig när han arrangerar något som ska föreställa en thrillerscen i ett skumbelyst p-hus och ett allvarstyngt möte med kommissarie Berg, spelad av väninnan Majsan i hennes husvagn. Scenerna blir till tramsiga avklädningsnummer av en 60-åring fast i pojkrumsdrömmarna från lågstadiet. Knappt värt en kortfilm.

Först tio minuter innan slutet kommer man på att filmen skulle handla om den där näsan. Regissörerna, inte Ekman, lyckas få till ett nattligt möte någonstans på Dalbyslätten, där en kille maskerad i balaklava visar upp den. Eller en kopia. Ridå, och jag känner mig dragen vid näsan på den verkliga näs-storyn. Den om en supporterkultur som vill hämnas på allt det Zlatan kommit att representera för dem: fotboll som pervers miljardindustri.