BIO. DRAMA/SKRÄCK/ACTION/MUSIKAL. USA, 2025. Regi, manus: Ryan Coogler. Med: Michael B. Jordan, Hailee Steinfeld, Miles Caton, Wunmi Mosaku, Jayme Lawson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.17.
”Om du fortsätter dansa med djävulen… så kommer han att följa dig hem en dag.” Byprästens morgonprofetia till sin son, den talangfulle bluessångaren Sammie ”Preacherboy” Moore (Miles Caton), infrias mycket riktigt på kvällen. Under dansen med den förföriska Pearline (Jayme Lawson) tar mörkrets furste skepnad i den folkmusikspelande, irländske vampyren Remmick (Jack O’Connell).
Ryan Cooglers (Black Panther, 2018) nya film utspelar sig den 16 oktober 1932 i ett Mississippi terroriserat av Ku Klux Klan. Och där den legendariske musikern Robert Johnson sägs ha sålt sin själ till djävulen för att bli den främsta av bluesartister. Dit anländer tvillingbröderna Smoke och Stack, båda spelade av Michael B. Jordan med hjälp av illusorisk filmteknik.
Bröderna har återvänt med en kappsäck pengar från gangsterkrigets Chicago för att öppna en juke joint där traktens hårt arbetande bomullsbönder kan ta sig ett glas och en svängom. Deras långsökta förklaring till hemkomsten är att rasismen är lika illa i Chicago och att det är bättre att leva med ”the devil you know”. Ett beslut de kommer att ångra efter nattens belägring modell From Dusk till Dawn (1996).
Filmregissören Coogler är en av USA:s konstnärligt skickligaste, det känns inpå bara huden i några medryckande musikalnummer där Ludwig Göranssons musik, danskoreografin, kameraarbetet och klippningen smälter samman till harmonisk perfektion. Nykomlingen Miles Caton och Jayme Lawson river av några ångande heta blueslåtar så endorfinerna bubblar i blodet. Den stora smällkaramellen är ett hejdundrande ensemblenummer som länkar samman 1930-talets musik med rötterna i Afrika och framtiden i rock, rap och hip hop. Samtidsdramat förvandlas till en förtrollande musikalisk historielektion.
Manusförfattaren Coogler håller inte samma nivå. Han lämnar storyn full av gapande hål och lösa trådar, och genremixen skär sig. Skräckinslagen är antingen tama eller direkt fåniga; bottennappet är en vampyr-riverdance som ska föreställa hotfull.
Actioninslagen går på rutin, och den socialrealistiska första halvan av filmen pendlar yvigt mellan machotugg och sentimentalitet. Rollfigurerna, också huvudpersonerna, stannar vid enkla typer utan djupare personlighetsdrag. Mitt i alltihopa försöker Coogler bedriva sexupplysning om cunnilingus på herrtidningsnivå.
Ett hafsverk.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-04-16.