BIO. DOKUMENTÄR/SCIENCE FICTION. Sverige, 2024. Regi, manus: Micke Engström. Berättarröster: Stina Ekblad, Shelby Niavarani, Andreas Franzén. Med: Sture Hegerfors, Bertil Falk, Anders Palm. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.30.
SVT-medarbetaren Micke Engström har som dokumentärfilmare gått in för att återuppväcka min generations kändisar ur den oförtjänta glömskans gravkammare. År 2019 kom Hans Arnold – penselns häxmästare, och i år följer han upp med berättelsen om science fiction-författaren och journalisten Eugen Semitjov (1923–1987). Det har blivit en okritisk idolfilm som aldrig fördjupar eller komplicerar.
Sant är att civilingenjören och illustratören Semitjov blev en flitigt anlitad expertkommentator i svenska medier under rymdåldern och ska hedras som pionjär inom svensk science fiction. Någon vetenskapsjournalistisk tungviktare eller originell genreförnyare av internationell klass var han emellertid inte. Engström gör därför klokt i att inte ställa honom bredvid samtida stora namn som Arthur C. Clarke.
Eugen Semitjov såg på rymden med romantiska ögon, vilket förklarar hans olycksaliga flirt med Erich von Dänikens pseudovetenskapliga stolleteorier. För honom var rymden främst ett matinéäventyr. Tecknade serien om rymdhjälten Allan Kämpe gick visserligen på export till några andra länder men höjde sig aldrig över mängden kopior på Alex Raymonds Blixt Gordon. Redan under min sf-nördiga tonårsperiod i början av 1970-talet såg jag Semitjov som hopplöst föråldrad, och när cyperpunken slog igenom 1984 med William Gibsons Neuromancer hade han blivit ett levande fossil.
Dokumentären ägnar också tid åt pappa Vladimir och familjens flykt från inbördeskrigets Sovjetunionen året då Eugen föddes, så pass mycket tid att porträtten av både far och son blir frustrerande rumphuggna. Vi får reda på att Vladimir var en bolsjevikisk sympatisör från Petrograd (dagens St. Petersburg) som planerade återvända redan 1924 men ångrade sig efter Josef Stalins maktövertagande. Hade Engström bemödat sig med en djupare studie, skulle vi också fått bakgrunden till att Vladimir blev science fiction-författare och förde arvet vidare till sin son.
De ryska futuristernas vurm under 1910- och 20-talen för industrialismens nya högteknologiska framtid gjorde science fiction till en revolutionär genre. Ett filmhistoriskt exempel är Jakov Protazanovs Aelita från 1924 efter Aleksej Tolstojs roman om en kommunistisk revolution på Mars. Även om Vladimirs ideologiska glöd falnade och Eugen inte lade nytt bränsle i facklan så levde drömmen om en ny och bättre värld kvar i deras verk.
Den sista romanen Eugen Semitjov skrev var Den stora kometen och andra fenomen i rymden (1985), som Stina Ekblad läser stycken ur under filmens gång. Den berättar om en rymdexpedition som bestämmer sig för att inte återvända hem till krig och klimatkatastrof utan stannar på en jordliknande planet i en annan galax för att bygga en ny civilisation. Ingen direkt originell tanke, men den känns onekligen profetisk för vår tid, fyrtio år senare.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-04-11.