Presence – Michael Tapper

BIO. DRAMA/SKRÄCK. USA, 2024. Regi: Steven Soderbergh. Med: Callina Liang, Chris Sullivan, Lucy Liu, Eddy Maday, West Mulholland. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.25.

Familjedrama förklätt till spökhusfilm har vi sett i otaliga filmer från The Shining (1980) till Hereditary (2018). Presence börjar på klassiskt tänkbara vis med en ont förebådande inledning då paret Rebecca (Lucy Liu) och Chris (Chris Sullivan) Payne anländer med tonårsbarnen Chloe (Callina Liang) och Tyler (Eddy Maday) till det till synes perfekta huset i det perfekta medelklassområdet med den perfekta skolan. De söker en omstart i livet, men det förflutna hemsöker dem i form av en osalig ande, en poltergeist, som bara väntar på att få dem i sitt våld i huset.

Regissören Steven Soderbergh och manusförfattaren David Koepp (Jurassic Park, Mission: Impossible) har tidigare samarbetat på Hitchcock-inspirerade lågbudgetthrillern KIMI, och Presence är en snarlik produktion. Billig. Kort. Snabbt inspelad på elva dagar med ett litet team. Soderbergh hanterar själv kameran och klippningen under sina vanliga pseudonymer Peter Andrew respektive Mary Ann Bernard (hans föräldrars namn).

Men något väsentligt fattas: en stark berättelse om trovärdiga rollgestalter som vi förstår och gärna vill veta mer om. Koepp är en fena på action och thriller, men som dramatiker kommer han till korta. Värst drabbas Rebecca, familjens gapiga, ytliga och arbetsknarkande matriark, förmodligen inblandad i skumma affärer på jobbet. Som den skitstövel hon är, favoriserar hon bortskämde sonen Tyler och formar honom till sin avbild.

De vi ska tycka om är sensitiva nallebjörnpappan Chris och tystlåtna dottern Chloe, deprimerad efter att hennes bästa vän Nadia dött av en överdos. Båda är en smula mer komplexa, en ytterst liten och väldigt mager smula. Bristen på nyanser och inre konflikter i rollgalleriets karaktärer underminerar kraften i såväl dramat som skräcken. Varför ska vi bry oss om pappfigurer?

Jag har alltid uppskattat Soderberghs experimentlusta med filmmediet, men här går han bet. Som kompensation för det ekande tomma manuset försöker han i rollen som spöket steroidpumpa berättandet med abrupta tidshopp i klippningen och sjövilda kameraåkningar med vidvinkelobjektiv runt huset. En tom förpackning ger dock inte mycket till bioupplevelse, och slutknorren blir bara en påklistrad chockeffekt på en sömnig skräckhistoria.