Barnen som inte fanns – Michael Tapper

Japan 2004. Dare mo shiranai. Regi: Hirokazu Koreeda. Skådespelare: Yuya Yagira, Ayu Kitaura, Hiei Kimura, Momoko Shimizu. Längd: 2:21. Betyg: 2.

Alienation, identitetslöshet och isolering är existentialistiska teman som den japanske författaren Kobo Abe (Kvinnan i sanden, Den förstörda kartan – bägge filmatiserade på 1960-talet av Hiroshi Teshigahara) återkom till i sina ofta allegoriska dystopier över hemlandets brutala modernisering och urbanisering. I den ekonomiska krisens Japan kring millennieskiftet tycks Abes bortglömda människor i anonyma megastäders dunklaste skrymslen ha gjort sin återkomst på vita duken, till exempel i Hideo Nakatas Ringu 1 och 2, Miike Takashis Audition och nu senast i Hirokazu Koreedas bioaktuella Barnen som inte fanns.

Koreedas film bygger på verkliga händelser i Tokyo 1988, då fyra undernärda barn mellan tolv och fem år gamla – alla utan födelsebevis – som i sex månader levt isolerade och övergivna i en lägenhet upptäcktes efter att en av dem förolyckats. På filmens officiella hemsida (ifcfilms.com) anser regissören, själv uppväxt i staden, att de bortglömda barnen trots sina fruktansvärda livsvillkor också måste ha funnit stunder av lycka och andra aspekter på tillvaron. Sant, men alltför lite av det tränger ut från filmduken.

Jag menar inte att varje berättelse om en grupp isolerade barn antingen måste drivas in i en infantil utopi (Peter Pan) eller dystopi (Flugornas herre), men någon slags föreställning om världen och den egna sociala identiteten konstrueras alltid hos människor. Och detta inre liv tycks inte Koreeda vara lika lite intresserad av som den sociala bakgrunden till dramat.

Så, trots utmärkta skådespelarinsatser, främst av Yuya Yagira (belönad med skådespelarpriset i Cannes) i rollen som barnens tolvårige ”pappa” Akira, stannar stora delar av den en timme för långa Barnen som inte fanns vid en konstfilmsminimalistisk tvångströja: Registrering av ett händelsefattigt yttre förlopp med passiva rollgestalter som förblir lika dunkla för oss vid filmens slut som vid inledningen. Därmed förmår regissören inte heller ge kraft åt berättelsens gradvisa förskjutning från ljust framtidshopp till släckt livsgnista. Följaktligen tappar den slutliga tragedin sin dramatiska effekt.

Men det finns ljusglimtar, som när Koreeda med låtsasdokumentär handkamera ger sig ut på stan med Akira för att med den utstötte pojkens ögon upptäcka en värld av besläktade marginalexistenser: det lätt förståndshandikappade affärsbiträdet, den mobbade flickan som skolkar för att hänga i parken, taxichaufförerna som lever i sina bilar. En scen som däremot kunde ha blivit en höjdpunkt men som omgående förvandlas till en antiklimax är när barnen för första gången vågar sig ut tillsammans för att leka en dag i parken. En enstaka popvideokliché när kameran dansar runt med sjuårige Shigeru (Hiei Kimura) ska gestalta barnens uppflammande känsla av liv och äventyr. Det är snudd på ingenting, dessvärre identiskt med den känsla jag hade på väg ut från biosalongen.